Pärlfrossarvecka - Dag 5 - Noncore

Mannen på bilden råkar vara undertecknad. På plats i Whistler. Jag var där på läktaren den härliga dagen när bragdguldet som presenterades tidigare idag bärgades. Man kan bli tårögd av mindre men man kan också förbryllat klia sig i skallen och fråga sig vad tusan ett stafettguld vid Vinter OS i Vancouver har att göra med BlackPearl? Svaret är lika enkelt som självklart - ännu en mäktig prestation skall utföras på kanadensisk mark och jag tänker inte missa en sekund av färden, lika lite som jag skulle fått för mig att kliva ner från läktaren och lämna arenan när Hellner tog över på sistasträckan den där fantastiska februaridagen.

Engagemanget i bolaget råkade knappa året senare leda mig till ett möte med bolagsledningen och jag har i ett antal inlägg berättat det viktigaste som snappades upp i samtalet med CEO/CFO om kärnfälten där stordåden skall utföras. Nu går jag över till att belysa ett antal andra teman som vi av olika anledningar hade valt att sätta upp inför diskussionerna då vi bedömde dem som intressanta och inte fullt utforskade av oss vanliga dödliga aktieägare. I detta första av tema-inlägg belyser jag Noncore:

Jag fick kanske inte onda ögat direkt men det undanslapp Festival en besvärad grymtning när jag, i samband med bilden i bolagspresentationen som åskådliggör tänkt framtida finansiering, försökte ta oss in på ämnet med en uselt formulerad fråga (kanske inte ordagrant men ungefär "So...what kind of intelligence have you built into the 90 MCAD noncore sales?"). Tur att jag satt ned för annars hade det varit på darriga ben jag hade gett mig på att försöka namedroppa de större kanadensiska noncorefälten för att avbryta den lätt obehagliga tystnaden efter frågan.

Efter en stund sa JF att det likaväl kunde stått 120 MCAD i presentationen och därefter summerade han upp det vi redan visste, dvs att Salt Lake och Queen City Gas är ute till försäljning. Han nämnde också kort att San Miguel inte är något att ha samt påstod att de hade sålt Fiddler Creek. Det sistnämna (Fiddler) förbryllar men vi fick aldrig möjlighet att gräva mer i saken. Det är något som inte riktigt hänger här eftersom tidigare noncoresälj i år som redovisats adderar upp till den totala försäljningssumman. Om man verkligen sålt HELA Fiddler Creek har det skänkts bort till vrakpris. Känns ologiskt, då kunde man lika väl hållit på detta US-fält med stora mängder olja i backen. Det finns en hint i Q3:ans MD&A om att undeveloped land i Montana sålts men mer specifikt än så vet vi alltså inte.

Vi försökte leda in gossarna på John Lake (nya aktiviteter är på gång där nu!) men det var av någon anledning Don Cook som nappade och började berätta om att det kommer pågå aktivitet vid Druid under Q4. Intressanta news! Vi skruvade häpet på oss mot Don och ungefär samtidigt uppstod mötets mest märkliga stund. John Festival gick in och bröt i samtalet. Tvärt och bestämt. Det där skulle vi inte prata om! Iskallt, bestämt, myndigt! Detta var information som övriga aktieägare inte fått, vi kunde absolut inte diskutera saken!

Därefter gick John in i försvarsställning. En lång utläggning följde om hur de verkligen kämpade för att dra ut så mycket stålars som möjligt ur gamla Pearl för att lägga på kärnfälten genom att återanvända gamla investeringar och kränga mark. Det blev nästan lite absurt. Här satt en av industrins främsta ledare, som driver ett bolag värderat till över 10 miljarder SEK, och försökte lite generat förklara och ursäkta sig för oss. De skulle kanske inte kunna maximera på varenda noncorefält, tiden räcker helt enkelt inte till för personalstyrkan och kärnfälten måste ju gå i första hand. Ni måste lita på oss på den här punkten, vi gör verkligen allt vi kan, ni kan inte begära det omöjliga, så fortsatte det...

Vi släppte ämnet efter detta. Det var mycket mer man skulle önskat få info om på detta tema. Varför, hur och till vem (Fiddler)? Finns det verkligen så mkt olja vid Fishing Lake som vi har uppgifter om? Kommer man lyckas stänga Salt Lake-säljet före nyår? Planer för Promised Land? Osv. Samtidigt blev det några minnesvärda minuter. Så otroligt tydligt vem som bestämde men samtidigt en skön ödmjukhet. Core är core, noncore är noncore, spelreglerna är tydliga.

Pärlfrossarvecka - Dag 4 - Blackrod

Det var Ed Sobel som "upptäckte" Blackrod. Vårt team hade sålt BlackRock efter att högsta chefen från Shell plötsligt en dag hört av sig och bjudit det dubbla aktievärdet. Grabbarna var stolta men långtifrån nöjda och mätta. Problemet var att de inte hittade något nytt lämpligt projekt trots att de scannade av hela den nordamerikanska kontinenten. Istället började de så sakteliga spridas för vinden, några tog konsultuppdrag och det var nästan så att det kändes tveksamt om de skulle jobba ihop igen.

Men så fick Sobel upp ögonen för Grand Rapids 2007. CNRL hade efter flera års hårt slit vid fältet Primrose justerat en del på utvinningstekniken och plötsligt sa det bara PANG och succén var ett faktum! Ed förstod direkt att det var dags att agera och sökte igenom området. Han hittade Blackrod och tog kontakt med Pearl som han fick till att börja köpa på sig WI i fältet. Samtidigt briefades "gamla gänget" och man började formera sig och uppvakta Pearl med ett förslag på en setup för ett samarbete och diskussionerna ledde så småningom till ett övertagande av bolaget. Så den som fått för sig att det är en slump att dessa herrar sitter på just detta fält idag är väldigt fel ute. De började rusta så fort de såg möjligheten redan 2007 och äktenskapsförmedlaren var den mästerlige geologen Sobel. Någon slump är det sällan tal om i de här sammanhangen...

"As big as Mooney and as thick as Onion Lake, more or less the perfect field". Det var det första Festival sa när vi vände blad i företagspresentationen och hamnade på Blackrod-sidorna. Därefter tog han själv upp historien som jag återberättade ovan. För mig är det i princip en tillräcklig motivering för att investera i bolaget. Kanadas förmodligen främsta tungoljeteam sökte själva upp det i deras ögon perfekta fältet och såg till att komma i besittning av det. Hur skulle förutsättningarna för framgång kunna bli bättre?

Risken då? Kan man misslyckas? Det direkta svaret från JF var nej på den här frågan. Enligt honom kommer utfallet att hamna inom intervallet lönsam oljeåtervinning och fantastiskt lönsam återvinning. Avancerade geologiska studier är gjorda, testbrunnar har borrats och upptagningsbar olja finns där, i oerhörda mängder dessutom. Unikt för Blackrod är dessutom koncentrationen. Det krävs ingen uppsplittad SAGD-uppsättning med SAGD-pannor utspridda lite varstans i bushen utan en fetinguppsättning räcker för att göra projektet mkt stort.

Man kommer inleda med en mkt traditionell SAGD-uppsättning för att ytterligare begränsa risken MEN ser det som väldigt sannolikt att man på sikt kommer att ansöka om diverse innovationstillstånd för andra typer av tekniker (t ex kemikalietillsättning) för att sätta denna SAGD rejält i spinn.


Under utvecklingen kommer 10 BlackPearl-anställda att arbeta på plats ute på fältet. Flera av dem är gamla BlackRockare. Jag har ju tidigare i bloggen kunnat återge signaturen #40:s information om att det inte enbart var gamla BlackRock-ledningen som hängde med till BlackPearl utan även flera personer på mer operationell nivå, detta bekräftades också nu i mötet.

Tidshorisonten på piloten? "First steam in the ground March, maybe April." "Initial indications after 6 months." "Very good idea within 18 months."

Väljer vi att kika lite bortom horisonten kan jag dessutom rapportera om att arbetet med ansökan om Commercial Development är inlett. Den lär postas tidigt 2012 snarare än sent 2011 vilket är det tidsintervall som anges i senaste presentationen. En lite kul personlig detalj ifrån mötet var att jag ganska spontant råkade släppa en kommentar om att jag tyckte slutet av 2011 på den här punkten lät lite väl optimistiskt! Med tanke på hur defensiva gossarna brukar vara i sina estimat och planer upplever jag det som rätt vågat att tro på att man ska kunna ha ett ansökningsunderlag färdigt nästan innan man fått tillräckliga svar ifrån piloten. John vände sig mot mig, gav en blick full av tacksamhet och svarade något i stil med "You are probably very right...".

Ni som tagit er igenom pilotansökningen på 300 sidor vet att detta inte är något man slänger ur sig på en eftermiddag och här kommer det snarare röra sig om en 500-sidig skrift med avancerade geologiska bedömningar, miljöpåverkan etc. Vi pratade en del runt innehållskraven och bilden som målades upp är att de är oerhört omfattande men fullt möjliga att tillgodose. Vissa uppgifter kan man dessutom bara arbeta med under specifika årstider pga klimatförutsättningarna.

Behandlingstiden av en sådan insänd ansökan är ungefär 18 månader (baserat på vad handläggningstiden på senare tid varit på liknande projekt). Här kände vi nog att de saltade på en del med tiden och verkligen letade efter de mest segdragna processerna på senare tid som referenser. Men det är en känsla snarare än fakta och vi får väl gräva lite djupare i det här med ansökningstider så småningom.

Vi leker lite med tidsaxeln. Om en ansökan sänds in strax efter årsskiftet 11/12 bör tillståndet vara klart senast sommaren 2013. Vid den tidspunkten tror jag endast bolaget sitter på två kärnfält och en väldigt stor kassa. Man lär direkt gå igång med jobbet att sätta Blackrod i kommersiell drift för att visa att man verkligen tror på projektet. Parallellt med detta ligger med säkerhet en dold säljagenda och det är upp till varje BlackPearl-ägare att själv bedöma om man tror att bolaget vill sälja snabbt eller kanske åtminstone vänta in en justering av reserverna baserat på tillståndet. Ett intryck ifrån mötet är att våra grabbar nog ändå är rätt sugna på att sätta en första fas av den kommersiella SAGD:en i drift för att visa vad man går för. Mitt gamla tips på exit våren 2014 ligger kvar men jag lägger mitt förväntade exit-tidsintervall från hösten 2013 tom 2015. Time will tell...

Jag har diskuterat målbilder med mötet på de andra två kärnfälten i bloggen och får väl vara konsekvent och även göra så här. Vi jagade en bedömning av projektrisken snarare än möjlig uppsida vid Blackrod och vi blev belönade, rikligt belönade. Den normalt sett så försiktige JF satte i princip den operationella risken till noll vid Blackrod. Dessutom tog han på eget initiativ upp hur hans team själva sökt upp kontinentens kanske bästa outvecklade fält utifrån deras kunskapsförutsättningar och dessutom fick vi en lite klarare bild av tidshorisonten. Full pott!

Avslutningsvis: Glöm inte! Vi kan gräva hur mycket som helst i allt annat som har med det här bolaget att göra men till syvende och sist är det vad som sker vid Blackrod som kommer att avgöra om vi ska få den våldsamma utveckling av aktieägarvärde som många av oss drömmer om. Jag känner inte att jag själv har fler obesvarade frågor om förutsättningarna för framgång vid Blackrod och jag tror övriga mötesdeltagare fick samma känsla. En känsla av frid och lugn som om saken nästan redan vore klar - så är det naturligtvis inte då mycket hårt jobb återstår. Men nästan..

Pärlfrossarvecka - Dag 3 - Mooney

Vintern har (självklart) lamslagit Skåne och i viss mån råder i princip undantagstillstånd utanför mina fönster. Denna sydsvenska region och människorna som befolkar den samma tycks verkligen ha ett och annat otalt med vädergudarna. Men man ska se sådana här tillfällen som möjligheter! Därför har jag krupit upp i soffan och värmt på lite glögg, placerat datorn på en kudde på magen och gjort mig redo för att förmedla det vi lärde oss om Mooney i måndags.

Mooney - bara namnet får en att tänka på något som är out of space, lite av ett ufo i fältsamlingen eller den udda fågeln som K-Lunsen uttrycker sig. Målbilden med mötet beträffande Mooney var enkel men konkret; vi ville få en bedömning på risken med projektet samt en bekräftelse på om detta fält är nyckeln till bolagets finansiering. Vi fick svaret på bådadera. Tror vi. Därtill en tydlig hint om var vi ska leta efter köparen!

Men jag kastar mig först rakt på en kul detalj som jag faktiskt inte sett återrapporteras från Sverigebesöket hittills (så mycket har skrivits att jag mycket väl kan ha missat det). BlackPearls WI i Mooney är numera 100%, inte 98% som tidigare efter att man i år köpt loss de sista 2%:en från en annan aktör.

Mooney är stort till ytan. Mycket stort. Faktiskt klart större än Blackrod. Men till skillnad från Blackrod och Onion Lake är oljelagret inte särskilt tjockt och därtill något trixigt att få upp. Tekniken man har valt för att lösa denna problematik, sk ASP-flooding är en utvinningsmetod som teamet inte tidigare jobbat med och därmed kändes frågeställningen om projektrisken definitivt berättigad. Duon verkade vana vid frågan och hänvisade till de många framgångsrika analoger som finns att studera där tekniken används och där fälten i flera fall påminner väldigt mycket om Mooney. Därtill har man ju faktiskt kört den egna piloten framgångsrikt i mer än två år med alla insikter i tekniken det inneburit. Budskapet var glasklart, no worries!

Produktionen vid Mooney taktas nu ner i samband med att en del horizontal wells konverteras till injectors. Produktionstappet kompenseras delvis av några nya horizontal wells som satts i bruk under hösten men räkna med en produktion på ca 400-500 Boed från december och ca tre månader framåt, dvs en halvering ifrån nuvarande nivåer.

Historiskt har primärproduktionen ifrån fältet varit betydande men under de sista åren har den fallit tämligen kraftigt. Jag hade läst i en ASP-flooding studie att återvinningstekniken även kunde ha en betydande positiv effekt på andra brunnar i området men när jag testade tesen på herrarna ville de bara ge mig delvis rätt; det krävs enligt dem att sådana horizontal wells är väldigt närliggande och jag skulle definitivt inte sniffa efter betydande uppsidor på just den punkten. Men de hade faktiskt övervägt att söka tillstånd för ett par närliggande brunnar (strax norr om Phase 1 projektet) just för att testa saken så helt bortgjord kände jag mig inte...

JF gick återigen igång och ritade pedagogiska kurvor på tänkt produktionsutveckling. Det kommer ta 12-18 månader från start tills att man är uppe på fullt blås med Phase 1. I de estimat vi jobbat med har vi räknat med slutet av 2011 vilket ju är i krokarna. Därefter räknar man med att produktionen ligger på max i ca två år innan produktionskurvan så sakteliga börjar arbeta sig nedåt.

Flera gånger under dagen upprepade Don Cook det inövade mantrat "financing decision within 18 months" (i huvudsak med avseende på hur man ska ha råd att sjösätta Blackrod). I bolagspresentationen nämns en försäljning av ett kärnfält som ett av alternativen och hur mycket JF/DC än pratade om alternativen kom man hela tiden tillbaka till att en försäljning av ett kärnfält troligen vore det mest aktieägarvänliga alternativet. Inte särskilt svårt att räkna ut att det fältet är Mooney (Blackrod är ju slutstationen och Onion Lake kassakon) som kommer stå försäljningsklart först. På en direkt fråga om så var fallet svarade JF "That's likely the one..." och på eftermiddagspresentationen (samt i Stockholm) återupprepades detta.

Vi ställde frågan om vem en möjlig köpare skulle kunna tänkas vara (mitt favoritangreppssätt är att kika bland grannarna vilket visade sig vara lönlöst här eftersom Mooney ligger helt isolerat). Festival hintade på denna punkt om att vi nog ska kika i det axplock av nordamerikanska bolag som är familjära med den här typen av oljeåtervinning. Min penna hann inte riktigt med men ett av dem var definitivt Penn West och jag vill också minnas att Husky, CNRL och Talisman nämndes specifikt.

Ska vi avsluta med att spekulera? Phase 1 vid Mooney går på max senast om 18 månader och vi kan vänta oss ett "financing decision within 18 months", visst fasen lär fältet då säljas våren 2012? Köparen lär vara en kapitalstark nordamerikansk aktör som både kan betala i cash och dessutom direkt kan ta vid och köra igång Phase 2 samt begriper sig på tekniken. Husky kanske? Relationerna bolagen emellan tycks alltid ha funnits där och såväl vid mordgåtor som vid affärsuppgörelser är det i den närmaste kretsen man ska scanna av först.

Pärlfrossarvecka - Dag 2 - Onion Lake

Jag vet inte om det sitter i namnet eller det faktum att Onion Lake är enklast att begripa, fältet har oavsett vilket varit en personlig kärnfältsfavorit en längre tid och kvällen innan mötet med duon som styr den här skutan satte jag upp som en målpunkt att försöka få klarhet i om det fanns skäl att tro på ytterligare uppsida på fältet jämfört med den nyligen presenterade resursuppdateringen.

För om Blackrod-potentialen var svindlande (precis som förväntat) och Mooney kom ut ungefär i linje med mina förväntningar så fick Löken fick på sin höjd ett ok ifrån mig, det måste finnas mer att hämta här, sådan var iaf min tes inför måndagssittningen. K-Lunsen har tidigare varit i kontakt med ett ögonvittne som besökt fältet på plats för några år sedan och fått tämligen dramatiska bedömningar om fältets potential, därtill har vi ju kunnat följa hur den OIP som angetts i diverse presentationer bara sjunkit och sjunkit för fältet över tiden. Alla former av instinktskänselspröt som kan tänkas vara inplacerade i min kropp bara rycker febrilt i mig och jag har kanske rätt.

Plocka fram kartbilderna på Onion Lake ifrån Annual Report 2009 (sidan 13) och häng med:

Löken består av tre "öar"; Northern, Central och Southern Block. Fokus är och har varit på "The Central Block" - det är dit nästan all aktivitet i avslutade och påbörjade borrprogram förlagts och det är även där SAGD-satsningen så småningom kommer göras. Uppe i norr kan man se att det finns några brunnar borrade och ett antal markerade framtida "drilling locations". I söder ser man bara ett fåtal pliktskyldiga "pluppar" som antyder viss aktivitet

Det finns inget av intresse direkt till öster om BlackPearls Onion Lake-sektioner (inte heller någon upptagningsbar olja). I väster däremot sitter CNRL på stora landmassor där full oljeaktivitet råder (därmed måste i mina ögon CNRL ses som en av de mest troliga budgivarna på Löken i framtiden).

De två grå hålen på kartan i mittsektionen ägs av bolaget Nuvista. De kör idag kallproduktion liksom BlackPearl (massor med brunnar på begränsad yta) och ett mycket tänkbart scenario som JF tog upp själv är att man väntar ut att primärproduktionen ska börja sina hos nuvarande ägararen och sedan "budar" in dessa landstycken eftersom de kan ge viss uppsida åt SAGD-projektet. Detta blir oerhört tydligt om man tittar på kartan jag hänvisade till tidigare.

Som väntat var svaret på en direkt fråga om rangordning av de tre sektionerna att Central är bäst, näst bäst är Northern section och sämst är Southern. Samtidigt kan jag ju se på kartan att det finns få, men ack så viktigt, PRODUCERANDE brunnar på fältet i söder. Samt en stor, till synes outforskad landmassa. Jag hade lovat mig själv att inte släppa mina fantasier om fältet så enkelt! Det slutade med att JF fick ta fram pennan och börja rita och förklara...

Dessvärre går inte hela oljepoolen från Central till Southern section. I den norra delen av Southern section har man borrat torrt vilket ses som ett bevis för att fyndigheten inte är sammanhängande. MEN, man har även en del FINA träffar i söder. På lite längre sikt lovade Festival att man även kommer att utforska Northern och Southern section bättre men just nu handlar dessa områden mest om estimatberäkningar (så även i Sproules resursrapport vilket en kontrollfråga från oss fångade). Så jag kan nog fortsätta leva i tron att det finns en betydande möjlig uppsida i Löken ytterligare ett tag.

Vi fick också bekräftat att det forfarande är indianerna som sitter på de sista 13% WI i Onion Lake. Denna fördelning kommer inte att ändras och indianerna är mycket positiva till produktionen som genererar väldiga summor pengar åt communityn.

Vid ett Lök-SAGD-projekt kommer man kunna använda en del utrustning som finns nere i San Miguel. Andelen av det totala investeringsbehovet för ett sådant projekt är dock försvinnande liten, Don Cook tippade på ca 5 MCAD (av 300 MCAD...).

Det pratas i presentationen om "200+ well drilling inventory" vid Onion Lake. Det är inte osant men det är ett väldigt försiktigt sätt att skriva 290 +/- 40 som är den verkliga siffran som även Sproule angett i sin studie...

Under de närmaste åren kommer man fortsätta borra intensivt. 2011 blir dock lite speciellt eftersom man då även ska ta igen det som försenats pga väderproblemen 2010. Efter det kommande årets massiva program kommer man lugna takten något och "bara" borra ca 70 brunnar per år.

Så har min syn på Onion Lake förändrats? Svaret på frågan är nej. Huvuduppgiften för fältet är att via kallproduktion generera kassaflöde som till stor del kan finansiera bolagets utbyggnadsplaner. Men jag tror också att bolaget kan spela ut detta kort (denna lök) på ett gäng alternativa sätt. En SAGD här lär inte vara mer än på sin höjd en kittlande skrivbordsprodukt vid tänkt exit-tidpunkt i plan A. Men om man inte får de bud man önskat sig finns intressant potential gömd i fältet, dels i form av att verkligen sjösätta en SAGD och dels i form av att på allvar utforska Northern och Southern section. Jag tycker det låter som en schysst plan B för att ändå kunna fortsätta generera värde för aktieägarna om budgivarna inte begriper sig på hur man betalar för kanonresurser.

Det var mitt försök att skala löken, nästan så att man blir tårögd va? ;)

Pärlfrossarvecka - Dag 1 - Intro

Dörrarna öppnades, jag klev in och borstade av mig snön och försökte skrubba av skorna mot den blöta mattan i entrén på hotellet. När jag tittade upp åt vänster var den absolut första personen jag såg John Festival (CEO BlackPearl).

Ett djupt andetag och därefter en snabb tanke om att det var dags att sluta någon form av cirkel. Bolaget som jag tillägnat all min hobbyfritid åt under långt mer än ett år ett år var på plats i min lilla stad och jag hade lyckats boka in dem på ett privat möte. Därefter en tanke om overklighet. Sedan en tredje tanke om att mannen i fåtöljen därborta ansvarar för en mycket väsentlig del av min privatekonomi. Sedan slog jag allt sådant åt sidan, andades djupt och stegade fram och hälsade.

Jag inledde med det halvmisslyckade skämtet "Nice weather you have brought John" och fick ingen större respons. För att undvika pinsam tystnad efter skämtet började jag se mig om efter en stol, de välbekanta signaturerna "lång sikt" och "K-Lunsen" ifrån placera.nu:s forum hade redan belägrat varsin fåtölj liksom John och en kaffekopp markerade att Don Cook (CFO BlackPearl) redan mutat in sin plats även om han inte syntes till. Dessutom väntade vi in en fjärde pirat, signaturen "jacksparrow", som hjälpt bolaget med att organisera den större privata träffen i Stockholm nästa kväll.

Redan kvällen innan hade jag mött upp med lången och K-Lunsen för att förbereda dagens möte och gå igenom frågeställningar. Bara det i sig kändes oerhört stort! Att få diskutera loss om sin hobby med världens kanske mest pålästa BlackPearl-expert utanför den innersta bolagskretsen samt den största gurun inom Håll Hårt I Dina BlackPearl-investeringsfilosofin var i sig en stor upplevelse och det var inte förrän långt efter att vi blivit utkastade ifrån hotellrestaurangen som stängt och jag började bli riktigt nervös för att bli insnöad på hotellet som jag släppte greppet om den aftonen. Jag minns endast att snöflingorna var stora som pannkakor ifrån bilresan hem, så uppspelt var jag inför morgondagen, och väl hemma postade jag ett svårbegripligt inlägg på placera.nu:s BlackPearl forum som jag döpte till "Hej Vinterland" innan jag föll i sömn.

Don Cook anlände med en lunta nyutskrivna bolagspresentationer ungefär samtidigt som jacksparrow och vi satte igång mötet. Mest tid kom att läggas på de tre kärnfälten. John var oerhört igång och berättade entusiastiskt samtidigt som han ritade på långens medhavda kartor och förklarade. Då och då sneglade jag bort mot K-Lunsen som konstant tycktes sitta och le och flera gånger verkade han vara på väg att nypa sig i armen för att liksom intala sig själv att det här var på riktigt. Efter så många år av grävarbete täcktes duken av mitt framför ögonen på honom och han hade haft rätt på i princip varje punkt. Jag genomfors av högtidlighetskänslor samtidigt som jag försökte koncentrera mig intensivt.

En stor egen punkt för mig var att försöka få ett grepp om eventuell ytterligare uppsida vid Onion Lake. Där kände jag att jag lyckades rätt bra. Löken ligger mig varmt om hjärtat och det finns faktiskt fog för att tro på ytterligare uppsida där efter diskussionen. Tyckte också att jag hade laddat på med ett par bra frågor om Mooney och även om jag kunde se hur K-Lunsen vred sig i smärta och mumlade "horizontal wells" när jag tappade orden och försökte rädda mig med i farten påkomna "traditional wells" var jag nöjd med klargörandena även här.

När vi pratade Blackrod satt jag mest tyst och försökte insupa vad jag kunde. Det är där allting kommer att avgöras och jag ville inte missa den minsta bisats av information. Efter inledningen av presentationen och genomgången av fälten hade ungefär en timme passerat och vi kom över till ett par slides som Don var huvudansvarig för. Jag noterade att John reste sig och gick iväg och tolkade det som att han var stressad och ville få slut på mötet. Istället dök han upp en stund senare bärandes på en bricka med Ramlösa och glas och började servera oss simpla däcksvabbare. Det kändes stärkande! Uppenbarligen uppskattade de alla märkliga detaljfrågor av sådant slag som kanske inte vanliga investorer brukar ta upp. Däri låg också vår taktik, det är inte någon större mening i de här sammanhangen att ställa frågor på sådant som de inte kan/får besvara av kurspåverkande karaktär, bättre då att ge sig på vissa mindre detaljer på viktiga områden och försöka fånga upp intressanta extrainformationer.

En i det närmaste frustrerad JF ställde till sist sist frågan: "Guys, we've been sitting here for quite a while and you still haven't asked me the most common question we get, when will you sell?". Lången högg blixtsnabbt: "That's because we already know the answer". JF med höjda ögonbryn: "Which is?" följt av lången "You don't know". Han gav oss rätt här den gode John och mumlade något om att "These guys are good" och vi kände nog alla lite till mans hur vi sträckte på oss, stolta. Efter en avslutande fotosession tvingades dock John/Don ursäkta sig för att inte komma alldeles för sent till sitt lunchmöte på Öhman. Vi såg dem stressa in i en taxi med sina bagage samtidigt som vi satt kvar paralyserade runt bordet.

Vi gjorde ett halvhjärtat försök att komma in på presentationen efter att den hade startat en liten stund senare. Det var dock knökfullt inne på kontoret och de hänvisade oss till det extrainsatta kafferepet kl 15 vilket nästan kändes skönt. Det fanns så oerhört mycket att smälta och diskutera så lunchen och det efterföljande fikat var en välbehövlig ventil.

Mellansnacket i väntan på eftermiddagens presentation handlade mycket om hur overkligt men samtidigt kul allting hade känts. Vi bannade oss själva över frågor vi glömt ställa, siffror vi inte hunnit teckna ned, följdfrågor vi kanske borde ha ställt osv. Men samtidigt var vi oerhört nöjda och tacksamma över den tid vi fått och den respekt och det genuina intresse John/Don visat för oss.

Jag är fullt medveten om att det nästan är som att svära i kyrkan i vissa die-hard-Pearl-ägare-kretsar att visa tacksamhet mot Öhman (OHM var en stor nettosäljare av pärlor på den tiden kursen rusade lika envist nedåt som den numera rusar uppåt) men jag tyckte faktiskt det var en mycket snygg gest av dem att organisera ett extra mötestillfälle för icke-kunder. Deras lilla möteslokal räckte bara till de egna kunderna vid lunchmötet och "specialaren" vart en schysst kompromiss.

Eftermiddagen innehöll absolut en del matnyttig info som vi inte fångat tidigare och fungerade som ett alldeles utmärkt komplement till förmiddagens informella diskussion. Signaturen "groody" på placera.nu:s forum gav en bra sammanfattning av den igår som rekommenderas för alla nyfikna.

Efter att ha vinkat av lunsen&lången bombade jag konferensen med information innan jag säckade ihop utmattad i soffan. Ett av mitt livs bästa semesterdagar, tveklöst!

Som ett tack gentemot bolaget för den tid de investerade i oss har jag bestämt mig för att köra en pärlfrossarvecka med start nu ikväll (detta inlägg). Vi får väl hoppas att jag hjälper snarare än stjälper...Det finns ingen anledning för mig att hålla på informationer vi vaskade fram, tvärtom. Varje kväll mellan kl 22-23 under sju dagar kommer jag posta intryck, anteckningar och anekdoter från mötet med John/Don kompletterat med information från eftermiddagspresentationen samt egna slutsatser (flera av dem såklart färgade av långens/K-Lunsens iakttagelser/åsikter, dock ska ni inte ställa dem som ansvariga för texterna eftersom jag inte kommer hinna låta dem korrläsa, därtill är helt enkelt tiden för knapp).

Som alltid i sådana här sammanhang vill jag påminna om att jag inte är en "officiell infokälla" för BlackPearl. Allt jag publicerar skall självklart läsas källkritiskt men jag lovar göra mitt bästa för att ge en så rättvisande bild som möjligt utifrån min långtifrån objektiva horisont...

Det preliminära dagsschemat ser ut som följer:

Dag 1 Intro

Dag 2 Onion Lake

Dag 3 Mooney

Dag 4 Blackrod

Dag 5 Diverse del 1

Dag 6 Diverse del 2

Dag 7 Avrundning

På bilden i detta inläggs början från vänster: K-Lunsen, Don Cook, jacksparrow, Suwarrow, John Festival, lång sikt.

Kött och blod (och lite olja)

Det går inte att komma ifrån; en långsiktig investering i ett bolag som BlackPearl handlar i mångt och mycket om att man sätter tro, hopp och tillit till att en begränsad skara människor skall lyckas åstadkomma något tämligen senasationellt med begränsade resurser.

I förra veckan gjorde Festival sitt egentligen första större mediala framträdande som BlackPearl-representant då han intervjuades på BNN. Innehållet har redan diskuterats/dissekerats in i minsta detalj så jag har egentligen inget nytt att komma med relaterat till själva intervjun. Kan dock inte låta bli att understryka tre saker:

1) Det kommer en resursuppdatering i november som kommer ge mycket goda fingervisningar om framtiden och potentialen på de tre kärnfälten.

2) BlackPearl har erbjudits finansiering för att ta sina stora projekt fram till mål men har valt att tacka nej för att undvika onödig aktieutspädning i det här läget. Vilket annat juniorbolag kan agera på det sättet?

3) Plötsligt intensifieras flörtandet med omgivningen och informationer som vi dårar tvingats gräva efter som besatta släpps upp (kanske...). Vadan denna kappvändning och börjar man på allvar lyfta på bordsduken nu?

Utöver de tre punkterna ifrån intervjun ovan är det framförallt den trygghet och säkerhet som Festival utstrålade som jag tar med mig inför framtiden. Jag tror jag vet varför han känner sig så trygg i sin föresats, han har nämligen väldigt gott sällskap med sig på resan.

I alla bolag, men kanske framförallt i mindre bolag, är ledningen bland de viktigaste framgångsfaktorerna. En ledning består av människor (den ni!), dvs vanliga stycken kött och blod. Vissa är bättre och vissa är sämre på att utföra sin uppgift. I samband med att forna BlackRock-teamet signade på för BlackPearl förekom det inofficiella uppgifter om att tvåhundra kanadensiska bolag jagade deras signaturer. Sant eller inte, teamet är bland de bästa marknaden kan uppbringa, om inte DET bästa.

Om du gjort hemläxan vet du att BlackPearl sedan början av 2009 drivs av teamet bakom BlackRocks sagolika resa: John Festival (CEO), Don Cook (CFO), Chris Hogue (VP Operations)och Ed Sobel (VP Exploration) vet alla precis vad det här handlar om, de har gjort resan förut. Skillnaden den här gången är att alla förutsättningar är bättre.

MEN, det här visste du nog inte för det har mig veterligen aldrig meddelats officiellt: Det var inte bara den gamla BlackRock-ledningen som klev på vid skiftet. Med sig ombord tog ledningen ytterligare FEM gamla BlackRock:are. Totalt är de alltså nio stycken som gjort resan förut och tävlar mot sin gamla prestation som de självklart vill överträffa. De har inget att bevisa och de lever redan i finansiell trygghet så nu skulle jag påstå att det är ren tävlingsinställning och passion som driver bolaget framåt, dessa gamla rävar är nämligen alla redan dollarmiljonärer, i de flesta fallen troligen flera gånger om.

En intervju med Festival i maj 2007:

We are very proud of the fact that the company had 14 millionaires [with the sale to Shell]. Every one of the employees shared in the wealth. You can't build a team when only the top people do well. That is not a team.

Jag vet inte vad Du som läsare känner men i mina ögon är det en oerhört sund managementinställning och dessutom väldigt stärkande att veta att nio tungoljedoftande saftiga stycken kött och blod i bolaget, som jag lagt en stor del av mina besparingar i, vet precis vad som krävs. BlackPearl är i mångt och mycket BlackRock, en stor del av framtiden finns redan i historien, det är min övertygelse!

Jag vill avsluta med att tacka den legendariska och alltid lika välunderrättade signaturen #40 som snokat upp informationen om att det var nio BlackRockare som följde med till BlackPearl (samt att ett antal personer gick från BlackRock till Shell men bara en finns kvar där idag).

PS: På temat "betydelsen av människor" hänvisar jag också till Zapata Georges klassiska rek av Pearl ifrån våren 2009 som fått ta en plats i länklistan. Han visste precis vad som komma skulle när de här grabbarna tog över rodret och det är ytterst beklagligt att denna profil lämnade oss i somras. Det hade varit grymt intressant att få ZG:s syn på bolaget idag. DS

Salt Lake till salu!

Först ut med news igen! Salt Lake är till salu! För de som följt det som skrivits här under hösten kommer detta inte som en överraskning, vi är flera stycken som hela tiden hävdat att det vore logiskt att släppa Salt Lake nu med tanke på att "systerfältet" Ear Lake gick under klubban tidigare i år och i min artikelserie om noncore till salu 2011 placerade jag Salt Lake som "troligast först ut". Nu kanske redan innan årsskiftet då...

Några snabba highlights om fältet:

# Produktion July 2010: 276 boe/day (86% liquids)

# OOIP: 25 MMbbl

# Reserver: 2.7 MMbbl olja och 320 MMcf gas

# API: 13,5

# WI: Över 95%

Det blir välbekanta First Energy som mäklar försäljningen och deadline för budgivning är 18 november. Ni hittar all info här och här.

Ni hittar mer om Salt Lake i min artikel ifrån artikelserien här (missa då framförallt inte kommentarerna under texten).

Milestones

Ni vet ju var ni läste det först så jag behöver inte påminna er? Men ok, tre raders självgodhet, sedan får det vara nog:

1 ERCB-tillståndet för Polymer Flood vid Mooney.
2 ERCB-tillståndet för pilot-SAGD vid Blackrod.
3 Att det skulle bli en Operational Update i samband med Blackrod-godkännandet.

Cirkeln slöts officiellt via dagens pm. Om ni följt bloggen har ni således haft rejäla infoförsprång gentemot nyhetsbyråer, institutionella placerare och vanliga hederliga kanadicker. Det har har aldrig varit ett huvudsyfte med bloggen att vara först med informationen, det har bara råkat bli så. Egentligen är och förblir huvudinriktningen här fördjupning i bolaget för oss nördar som snöat in på en tungoljeaktör borta i Calgary. Ska nästan bli lite skönt nu när allt övergår till det normala igen, för det gör det väl?

Extra kul var det naturligtvis att få lite mediatid idag - en fjäder i hatten både för placera.nu och för alla oss som älter BlackPearl på deras forum under dygnets alla timmar. Läs artikeln som de mycket snyggt valde att släppa långt innan det fanns officiella pm ute.

I ärlighetens namn var den Operational Update som slutligen kom en liten besvikelse, om än typisk för BlackPearl. Min bestämda mening har hela tiden varit att SAGD-pilotstillståndet i sig (som egentligen bara är seg formalia) inte skulle vara kursdrivande, däremot skulle en Operational Update laddad med rätt typ av information kunna vara det. Nu valde man inte den vägen.

Men, det fanns en viktig efterlängtad nyhet i detta pm som faktiskt har betydelse för helhetscaset och som om jag förstått saken rätt inte alls var helt given: Ansökan hos DOE (Department Of Energy) om royalty-lättnader vid Mooney har bifallits. Vi kommer därmed kunna kräma ur ett ännu starkare kassaflöde ur lillbrorsan bland kärnfälten. Definitivt inget att fnysa åt!

Som vanligt är dock det som inte skrivs det mest intressanta:

# Varför lämnas det tredje benet Onion Lake helt okommenterat? Vi är flera som hyser misstankar om att regnovädret kan ha ställt till bekymmer där under Q3an. Hur många nya brunnar blir det i år? Och nästa år? Och varför har plötsligt vissa analysfirmor börjat boosta bolagets prestationer på fältet och benchmarka dessa mot vad den tidigare ledningen åstadkom där - sådant börjar de inte bara kommentera av en slump!

# Varför kommenterar man inte aktiviteterna vid John Lake? Vi vet att det har borrats en del där i sommar.

# Varför väljer man tystnad om Salt Lake? Det finns starka indikationer på att fältet saluförs för tillfället.

# Finansieringen av framtiden? Många har trott att en PP legat och lurat bortom hörnet även om kassan för tillfället är välfylld. Min betting har hela tiden varit på nej men jag har inte hållit det för osannolikt, det hade varit typiskt kanadensiskt att passa på att slänga in en offensiv PP i det här läget och vi ska inte tro annat än att det varit uppe för diskussion därborta i styrelserummet (OBS: spekulation utan faktabelägg). Dock inte typiskt Festival. Han förnekar sig sällan.

Jag är ändå ruskigt nöjd. Caset är och förblir blytungt. Sedan nuvarande crew tog över rodret har man inte misslyckats med någonting man företagit sig utan gång på gång levererat enligt plan eller bättre. Inte konstigt att bolaget värderas därefter, alla tunga aktörer i branschen vet hur det gick för BlackRock och alla vet att samma team kör ett upplägg med samma medicin, lugnt och metodiskt, igen. Riktigt skönt att sitta däruppe på soldäck och njuta när vi kryssar oss fram mot målet bortom horisonten.

Klart för SAGD-pilot vid Blackrod

En lång väntan har nått sitt slut och det är med stort nöje jag kan vara först ut i Sverige med ännu en nyhet på BlackPearl-bloggen. Den 19 november 2009 registrerades BlackPearls ansökan om en SAGD-pilot vid Blackrod hos ERCB och den 15 oktober 2010, nästan elva månader senare, godtogs den. Det känns faktiskt lite som en kick att vara före nyhetsbyråer och pm i princip varje gång nu (Mooney-godkännandet, försäljningen av Ear Lake till Emerge etc.)...

Myndighetsprocesser och myndighetsbeslut i Kanada är bevisligen inget man skämtar om och dokumentationskraven är rätt tuffa. Så ska det naturligtvis vara, Moder Jord är helt enkelt inget man leker med hur som helst! Vid minst fyra tillfällen under prövningsperioden har t ex BlackPearl ombetts skicka in kompletterande uppgifter så en klok lagledare skickar med fördel in en tålmodig nötande Björn Borg på spelplanen för att utkämpa slagduellen med delstatens utsända. I just det här fallet tycks en av Festivals mest betrodda spelpjäser haft huvudansvaret, stenansiktet Chris Hogue - BlackRock-veteranen - Vice President Operations.

Till sist verkade tom tålamodet hos Chris ha fått sig en törn och i ett av sina sina sista mailsvar med klargöranden avslutade han korrekt men torrt med den sköna kalla frasen: "We look forward to receiving ERCB approval for our Blackrod Pilot Project in the short term.". Eller underförstått; Djävlas inte mer med mig nu...

Motståndet då? Finns det någon som opponerat sig? Jo faktiskt! Tillåt mig presentera ingen mindre än den stolte jägaren Mr Plamondon och dennes kumpan, advokaten Mr. Gauthier. Alla stories måste ju ha sin skurk och med lite god vilja hittar vi i detta fallet den synnerligen beskedlige jägaren som plötsligt kom på att han kunde göra sig en hacka genom att sätta sig på tvären med storbolaget genom att uttrycka sin oro för att den förhöjda verksamheten i området skulle medföra störningar för dennes verksamhet. Med hjälp av information/diskussion (och får man förmoda - även en viss ersättning) undanröjdes denna enda motståndare till projektet som låtit göra sig hörd.

Den sista veckans fördröjning handlade enbart om att ERCB till 100% ville säkra att det inte fanns en olöst knut i relationen mellan Plamondon/Gauthier och Hogue/Festival. Det fanns det naturligtvis inte, detta var löst sedan länge. Därmed kunde vi också till slut få ett mycket efterlängtat klartecken för SAGD-piloten vid Blackrod.

Med tillstånden för projekten vid Mooney och Blackrod på plats går vi nu omedelbart in i nästa delfas av Execution där mer komplicerade projekt ute på kärnfälten ska visa önskade resultat och jag hoppas på ett lika tillknäppt nyhetsflöde som alltid under 2011 för då flyter säkerligen allt på precis som det ska. Men först tänker jag mig att få den "Operational Update" som jag blivit lovad av kaptenen tidigare via mail och hoppas i denna på lite nya ledtrådar om vilka spelare han nu slänger in på planen. Eller skjuter han på ínformationen till Q3-presentationen i november, det vore väl ändå lite väl magstarkt? Knappast. Bara att vänta och se! Härligt!

Montana Montana

Jag är oerhört stolt över att kunna presentera det första gästbloggsinlägget på sidan. Signaturen K-Lunsen är för alla som följer BlackPearl intensivt den verkliga klippan att luta sig emot. Det är ovanligt att springa på en privatperson som gjort sin DD lika noggrant som K-Lunsen och vi är många som gläds åt hur han på ett generöst och inspirerande vis delar med sig av sin kunskap.

I K-Lunsens första gästbloggsinlägg delar han med sig av sina samlade kunskaper och personliga funderingar runt de undangömda BlackPearl-tillgångarna i Montana, US. Inlägget avslutas dessutom med en extra liten scenario-twist som får läsarens fantasi att skena iväg. Hoppas ni alla njuter lika mycket som jag.

...och som en extra liten kommentar innan ni får chansen att frossa i textraderna väljer jag att kommentera rubriksättningen som är satt av mig och anspelar på det spanska uttrycket "mañana mañana" - kanske idag, kanske en annan dag, om någonsin!

----

Efterhand som utvecklingen av core-fälten rullar på som ett självspelande piano minskar mitt intresse för att grotta mer i core-fundamenta.. Och tvärtom så ökar intresset för non-core. Listan är lång och det är oerhört svårt att komma vidare med vissa fält. En hel del på listan kan ganska snabbt avfärdas som super-non-core. Men det finns en hel del russin i smeten som är värda att ta en extra titt på.

Mina favoriter är dom två Montana-fälten Fiddler Creek och Promised Land som jag gärna ser att bolaget hanterar på bästa sätt och med ett långsiktigt perspektiv. Vi börjar med att köra en snabb repetition av förutsättningarna..

2007 köpte Pearl alla Petrohunters tungoljefält. Det rör sig om fält med väldigt mycket Oil-In-Place.. Totalt cirka 3,9 miljarder fat. Om man kollar lite på press-relaeserna från 2007 och 2008 får man snabbt en bild av att Petrohunter var illa ute.. Därför kunde Pearl komma över Promised Land, West Rozel, Gunnison Wedge OCH Fiddler Creek. Pearl betalade initialt 7,5 miljoner dollar cash och 10 miljoner med egna aktier (såklart) 2,5 miljoner för ett värde av $4.0. Det finns en hel rad med villkor för "Performance Payment" som inte fallit ut. Det betyder att PXX bara "betalat" 17,5 miljoner för Petrohunters tungoljetillgångar.. Vad fick man för pengarna?

Promised Land

Fältet är på totalt 49.000 acres, ungefär som Blackrod gånger 1,5. I Petrohunter´s presentation från October 23, 2006 framgår fältet innehåller 2.500.000.000 fat OIP. Dubbelt upp mot Blackrod..

Vad finns det i backen?? Är det samma super-sega gegga som i Gunnison Wedge ??? I Petrohunters "NOTES TO CONSOLIDATED FINANCIAL STATEMENTS" March 31, 2007 får vi lite vägledning..

"Promised Land, Montana. We have acquired 49,120 net acres in a resource play evaluating heavy oil reservoirs in Jurassic Swift Formation and lower Cretaceous Bow Island and Sunburst Sandstone reservoirs in north central Montana. The Swift reservoirs were deposited in a shallow marine to estuarine depositional setting. The Swift sandstones are commonly oil saturated in the area, and most well tests report oil shows in the Swift. The reservoirs are up to 60 feet thick and composed of high quality sandstone, averaging about 20 percent porosity and permeabilities range up to one Darcy. The oil gravities range from 10o to 22o API with viscosities of 1500 centipoise to greater than 50,000 centipoise at 125oF. Additional conventional petroleum potential is possible in Devonian Duperow and Nisku formations, and in the Mississippian Madison Formation. We are now evaluating a seismic program to better define locations for an initial drilling program."

API mellan 10 och 22, inte illa för ett tungoljefält.. En "pay" på hela 60 feet är ovanligt mycket.. till och med mer än Blackrod.. Man säger också att det kan finnas konventionell olja.. Summan av intrycken är, det ser VÄLDIGT intressant ut..

Fiddler Creek

24.000 net acres. Jämför gärna med Blackrod som är på 30.000 - eller Onion Lake på 17.000.. Original oil in place 500-700 MMBO. API 10-17 Med motsvarande 500-700 miljoner fat OIP är Fiddler Creek större än Mooney och minst lika stort som Onion Lake.När det gäller reserver förekommer följande siffror i Petrohunters presentation October 23, 2006.Proved 20 MMBO Proved & Probable 37 MMBO Proved, Probable & Possible 67 MMBO'

Under hösten 2006 borrade Petrohunter en del brunnar, 2D-seismiska undersökningar utfördes och man fortsatte att mer noggrannt utvårdera reservoarerna. Vid årsskiftet 2006-2007 utökade Petrohunter sin andel av Fiddler Creek och hade totalt mer än 24.000 "net acres". Jag antar att seismiken gav positiva signaler eftersom man köpte till resterande delar av fältet, Alltihop tillhör numera Blackpearl..

Montana-paketet

Eftersom Fiddler Creek och Promised Land ligger hyggligt nära varann skulle man kunna sätta ihop ett "Montana-paket" med totalt mer än 3 miljarder fat OIP.. Om man sätter ytterst försiktiga 10% (primär produktion) som tänkbara "Recoverable Resources" skulle det ge runt 300 miljoner fat. Om man sen sätter låga $0.5 per recoverable så skulle prislappen för "Montana-paketet" sluta på nära $150.000.000... Idag. När men presenterar Blackpearl´s NAV får dessa båda fält värdet $200 per acre.. alltså cirka 15 miljoner dollars tillsammans.

Funderingar..

Hmmm
- Blackpearl sitter och ruvar på väldiga mängder tung olja i strategiskt lämpliga områden i USA.
- USA är i behov av tung olja. Importen från sydamerika har sviktat i nästan 1 år och raffinaderierna har tungoljebrist.
- Den amerikanska regeringen gav för ett år sedan klartecken för Alberta Clipper, tungolje-pipen från Alberta till The Great Lakes, US.
- Det pågår ytterligare ett gigantiskt pipelineprojekt, Keystone XL. Projektet går ut på att en befintlig gas-pipe konverteras och kompletteras för att kunna transportera tungolja från Hardisty till Texas..

Jag vill både äta kakan och ha den kvar.. Varför sälja av oerhörda mängder OIP om man klarar att lyfta fram reserver i core-fälten med kassa, kassaflöde och försäljning av diverse mindre intressanta fält i Kanada och US? Värdet av Montana-paketet kommer att mångdubblas efterhand som oljepriset fortsätter uppåt och tillgången på oljereserver runt om i världen minskar.

Det finns för lite hard-core-fakta om de båda fälten för att kunna bedöma om det är tillgångar i toppklass. Men dom data som finns indikerar att det mycket väl kan vara så. Om man efter lite kompletterande undersökningar kan slå fast att fälten har hög potential skulle jag helst vilja se att de båda Montana-fälten "flyttas" till något av Blackpearl´s dotterbolag i USA, alternativt till ett nybildat bolag. Därefter skall Blackpearl genomföra en "spin-off" där varje Blackpearl-aktie ger 0.1 aktie i det nybildade bolaget som sedan får hamna på Venture-listan. Givetvis behövs en viss finansiering och kanske även en ny, kompetent ledning för det nya bolaget. Fiddler Creek har en hel del befintliga brunnar som Petrohunter planerade work-over på för att snabbt få igång primär produktion. Det borde innebära att det nya bolaget för ett måttlig kostnad kan få igång produktion/kassaflöde och på 6-10 år utveckla fälten och lyfta lika mycket reserver som Blackpearl kan göra på sina core-fält.. Till salu 2020?

Mvh / K-Lunsen

----