Noncore till salu 2011 Del 3/3 - Salt Lake

Per Elofsson hade tänkt sig att bli odödlig 2002 och hela det svenska folket var med på noterna. En tyskspanjor vid namn Johann Mühlegg hade dock helt andra planer vilket vi alla blev brutalt medvetna om. Efter Mühleggs tre guld vid OS i Salt Lake City avslöjades det att tyskspanjoren, som likt ett monster sluggat sig fram över de nordamerikanska skidbackarna på ett vis världen aldrig varken förr eller senare sett maken till, hade fuskat sig till segrarna men då var skadan dessvärre redan skedd. Elofsson fick aldrig något OS-guld och många menar att han knäcktes mentalt av urladdningen/utklassningen i Salt Lake City 2002. Det är så många av oss svenskar ser på Salt Lake - som Elofssons undergång, även om han faktiskt knep ett VM Guld året därefter innan han drabbades av någon form av utbrändhet pga för höga träningsdoser.

Ett helt annat Salt Lake ligger och samlar damm på en vind i Calgary. För att få ett grepp om detta lilla fina fält gör vi en tidsresa bakåt och landar i nådens år 2003. Detta var som sagt året då Per Elofsson tog VM-guld i skiathlon (och VM-brons i stafett) och det var också året då Atlas Energy i september förvärvade och började utveckla Salt Lake. Initialt pröjsade man 3,9 MCAD och det framgår väldigt tydligt via diverse pm och årsredovisningar att ledningen fattat tycke för området. Året därpå, dvs 2004 köpte man upp det privata bolaget 1003068 Alberta Ltd. som enbart hade tillgångar i Salt Lake för 12,1 MCAD. Totalt uppgick alltså Atlas Energys Salt Lake-förvärvskostnader till 16 MCAD. En bas så god som någon när man funderar över fältets värde inför kommande avyttring.

Det investerades också en del i det här fältet under den korta glansperioden som Atlas kanske mest betydande resurs. Tillsammans med 1003068 Alberta Ltd. byggdes en gasanläggning med kapacitet för 10 mmcf/d och på ganska kort tid via ständigt återkommande borrprogram lyfte man produktionen från ytterst blygsamma nivåer till smått imponerande genomsnittliga 2 260 boe/d varav tungoljan stod för 600 bbl/d 2004. Bara under 2004 borrades t ex 29 brunnar, den stora merparten gas skall självklart tilläggas, men även en och en annan horizontal heavy oil well stoppades in i borrprogrammen. I augusti 2004 finns t ex en rapport om att man just färdigställt två nya horizontal heavy oil wells och totalt därmed var uppe i fem stycken och nu taktade på 840 bbl/d.

2004 må ha varit det stora glansåret på Salt Lake men planerna för fältet var fortfarande stora även under 2005 trots att denna lilla pärla, i likhet med t ex Druid, hamnat i vad som skulle kunna benämnas som Mooney-skugga. För trots att ingenjörerna på Atlas helst av allt ville gå i säng med ritningar på bolagets nya älskning Mooney sjösattes ett intressant waterflood-projekt vid Salt Lake som sedan aldrig har slutförts. Just detta projekt känns som fältets stora framtid och logiskt vore att försöka flörta lite med grannen Husky som har betydande produktion precis intill waterflood-projektet för att se om tycke uppstår. En annan potentiell köpare är naturligtvis Emerge som alldeles nyligen shoppat fält av oss precis i närheten.

Men för att återgå till det strikt kronologiska konstaterar vi att Pearl slukade Atlas Energy i en storaffär 2006. Försiktigt uttryckt kan man säga att Salt Lake blivit tämligen styvmoderligt behandlat under sin Pearl-resa. Uppmärksamheten har i princip varit noll och över tiden har naturligtvis flödena sinat. Under 2007-2008, mitt under en hektisk epok i bolagets historia, då verkligen allt skulle göras samtidigt, körde man dock igenom ett par borrprogram som täckte såväl Salt Lake som Ear Lake och Druid.

Min stora personliga karaktärsfavorit i BlackPearls historia, bilhandlare Hill, tog ett av sina allra bästa strategiska beslut när han 2008 bestämde sig för att göra bolaget skuldfritt genom att sälja av en trave noncore-fält. Ett hyggligt stort paket som delades i två, norr och söder, med fält togs fram och marknadsfördes av Canaccord och det slutade med att man sålde av det norra paketet vilket räckte för att göra bolaget skuldfritt. I det osålda sydpaketet ingick Salt Lake tillsammans med bl a nyligen sålda Ear Lake.

Det ÄR verkligen hög tid att sälja nu och även om vi inte nåtts av rapporter om att Festival klipper gräsmattan och putsar på fönsterrutorna så är mitt tips att detta pågår i det tysta här i höst. Produktionskurvan talar också sitt tydliga språk om att denna lilla skönhet verkligen behöver en förstående make som ger lite vård och omsorg:

FY 2008 521 boe/d (varav olja 389 bbl/d)
FY 2009 353 boe/d (varav olja 262 bbl/d)
Q1 2010 288 boe/d
Q2 2010 253 boe/d

Produktionsnivåerna vi taktar på är således halverade sedan 2008 och går vi tillbaka till tiden runt 2004 och 2005 blir siffrorna naturligtvis än mer nedslående. Inget konstigt i sig, fältet har varit nedprioriterat länge nu. En väldigt stor del av den förlorade produktionen består dock av naturgas och det är ju inte direkt vad BlackPearl anno 2010 handlar om.

BlackPearl har 100% WI i Salt Lake. Fältet är beläget i Saskatchewan alldeles strax norr om nyligen avknoppade Reward North (Ear Lake-paketet, remember?). Dessvärre saknar jag tillförlitliga uppgifter om reserver och OIP vilket gör det lite klurigt att sätta en lämplig värdering. Istället lutar jag mig mot det faktum att Atlas Energy betalde 16 MCAD för att förvärva Salt Lake 2003-2004 samt att BlackPearl genom åren plöjt ner åtskilliga investeringsmiljoner i fältet på brunnar, gasanläggningen och waterflood-projektet och gissar på att vi kammar hem strax över 15 MCAD när fältet säljs paketerat tillsammans med gasfältet och tillika grannen Unity under 2011. Detta känns som ett balanserat bud i en halvklurig gissningslek men jag tycker att vi ska kunna dra in mer här än för systerfältet Ear Lake?

Motiveringen till att fältet skall ut till försäljning är att det varken är, eller någonsin har varit ett kärnfält, att Festival nyligen uttryckligen angett att Salt Lake skall säljas, att fältet redan tidigare varit ute till försäljning och att det känns långsökt att vi själva skulle hålla på att kladda med den största möjliga värdeskaparen, waterflood-projektet, när vi redan har ett antal viktigare projekt att jobba på. Ut med Salt Lake så fort som möjligt helt enkelt, så slipper jag bli påmind om de där hemska dagarna i TV-soffan framför OS i Salt Lake City när Elofssons dröm gick i kras varje gång jag läser en fältsammanställning från BlackPearl. Är inte det sistnämnda en motivering så god som någon, så säg?