Pärlfrossarvecka - Dag 7 - BlackPearl shares

"Livet, universum och allting" - titeln på del tre av fem i Douglas Adams moderna klassiker "Liftarens Guide till galaxen". Den titeln hade jag egentligen tänkt mig på sista fakta-delen i den här serien men efter att ha funderat ett slag insåg jag att dagens ämnen/teman var mer eller mindre löst sammankopplade till själva aktien (listningen, utspädningen, ägandet osv).

"Not ever likely to switch..." är ett citat gällande listningen i Sverige. Vi hamnade i en ganska lång diskussion angående listningen på First North när vi ville höra oss för om planerna på ett eventuellt framtida skifte till en mer ansedd lista. Motiveringen var dels att det skulle kosta en hel del pengar att byta och dels att det skulle ställa krav på bolaget som man idag inte kan tillgodose, t ex att översätta alla pm till svenska osv. I en avslutande bisats tillade man dock att ingenting är skrivet i sten men min tolkning efter mötet var att något skifte inte kommer ske under överskådlig tid. Men, ifrån mötet i Stockholm en kväll senare har det kommit en del motstridiga signaler och jag utesluter inte att tolkningen kan vara felaktig eller att Sverige-besöket kanske tom kan ha fått ledningen att tänka i andra banor.

Med sig i bagaget hade sällskapet en fräsch utannonserad PP som då ännu inte hade stängts (officiellt). Vi gratulerade till att man lyckats ställa ut den på 5 CAD varvid Festival, till synes förvånad, utbrast något i stil med att "det förstår ni väl, vi skulle aldrig sätta den lägre än så, vi vill lika lite som ni ha utspädning, vi sitter i samma båt som alla andra aktieägare". Behovet av PP:n kan dock i ärlighetens namn debatteras ganska häftigt - en realistisk likviditetsprognos visar garanterat på att herrarna kunde väntat i minst ett år till men det här gänget tar ogärna risker, åtminstone var det ungefär så de motiverade den. I nästa andetag berättade man dock om hur svårt det är för större aktörer att få loss större mängder aktier om de vill köpa på sig en post BlackPearl och att detta utställande snarare handlade om att tillgodose sådana. Senare, under eftermiddagens session, tappade vi nästan hakan när Festival mycket tydligt deklarerade att Lundin gärna skulle roffat åt sig hela PP:n om man bara hade låtit honom göra det!

Vi testade i sammanhanget av en tes angående corner position (pga en idé om maximal förväntad utspädning före exit). I Kanada gäller dock inte 10% av aktierna som i Sverige utan 33% och det är Kanada som styr regelverket för BlackPearl.

Management + Lundin sitter på 25% av aktierna, drygt. Bilden vi fick var faktiskt att man hade väldigt begränsad koll på området och dessutom inte tycktes följa det särskilt noga. Jag vet att en del kommer tycka att jag är naiv som påstår att jag tror dem men de har inte hört Don/John halvförvirrat diskutera med varandra om vilka listor man egentligen har där saken till viss del kan följas. Ägarlistorna används hos BlackPearl i första hand till att säkra att man gör investeringspresentationer med rätt människor när det är turnédags (tur att det finns undantag...:)).

Stockholmsorganisatören/piratkollegan jacksparrow ställde en välformulerad fråga som verkligen inte gick att misstolka angående det export/import beteende av aktier (SWE/CAN) som kartlagts nitiskt under 2010 på placera.nu:s forum. Även här kommer konspirationsteoretikerna hävda skådespeleri men våra gentlemän var faktiskt anmärkningsvärt ovetande om vad som försiggått under året. Man hade hört talas om saken, så mycket förstod vi, och gissningen (för det var verkligen en sådan ifrån ledningen) handlade om att man trodde att det till stor del handlade om beställningsposter från större aktörer som samlades upp på endera sidan Atlanten till bästa möjliga pris.

Av en slump gled vi in på analyshusens bevakning av skutan efter att lång sikt berättat om hur vi i Sverige gemensamt brukar jaga de senaste rekarna för att släcka den mest extrema infotörsten. På det här området var Festival anmärkningsvärt frispråkig och berättade att han, utav analyshusen, kände störst förtroende för First Energy, Peters och Salman Partners. Alla tre sades ha rutinerade experter som följt såväl branschen som denna ledning under en längre tid och "understand what we're doing".

En diskussion om aktiekursen var naturligtvis oundviklig. Det finns dessutom en slide i presentationen kallad "BlackPearl Share Price Analysis" som inte är helt enkel att greppa. JF försökte förklara att han lagt in bilden för att visa på den enorma uppsidan och hur billig han forfarande anser att en pärla är, även utifrån dagens kommunicerade förutsättningar. Resurser kommer dessutom med tiden att omvandlas till reserver och han menar att det finns massor med uppsida ifrån nuvarande nivåer. Ett alternativt sätt att se på saken vore enligt John att "Buy Onion Lake and Mooney, get Blackrod for free".

K-Lunsen har på placera.nu:s forum också redogjort för hur JF under eftermiddagen hos Öhmans började prata om kursnivåer som 16 och 20 CAD som om de vore självklara avsatser på en framtida tänkt trappa. Försiktighetsgeneralen himself i ett helt eget spontant statement! Inte jag, inte vi, inte ens som en svar på en fråga! Jag höll både på att sätta lussekatten från Öhman i halsen och ramla av stolen samtidigt!

Jag vill avslutningsvis betona ytterligare en viktig sak (pekpinne) som K-Lunsen redan återgett ifrån sessionerna kopplat till priset på pärlor. Blanda inte samman redovisningens NAV med resursuppdateringens NPV! Under ytterligare en tid (fram till Jan 2012?) kommer BlackPearl handlas till långt över redovisningens Net Asset Value. Reservjusteringen i januari 2011 kommer innehålla ytterst måttliga justeringar och den som endast läser bolagets balansräkning kommer skaka förtvivlat på huvudet och gå bort sig fullständigt. Gör inte det misstaget, det är fortfarande ruskigt billigt att håva in pärlor!

Sista delen i denna serie blir en ganska lättsam uppsummering av lärdomarna och intrycken ifrån en oförglömlig dag och det avslutande avsnittet är planerat till mitten av den här veckan. Det värker i fingrarna nu och mitt glögglager håller på att ta slut så det är nog tur att pärlfrossarveckan snart är till ända.

Pärlfrossarvecka - Dag 6 - Sales & Distribution

Jag har förstått att vi är ganska många som sitter och knackar kassaflödesestimat hemma på den egna kammaren i mer eller mindre svåröverskådliga Excel-filer för att greppa utvecklingen under de kommande åren ombord på BlackPearl. I ett försök att bli bättre på att sia om framtiden valde vi temat Sales & Distribution som ett lite alternativt angreppssätt för att ännu bättre förstå bolagets RR och Cash Flow och då kanske framförallt vilka antaganden man bör göra i estimaten baserat på tillgänglig information. Lite mer processorienterat än sifferorienterat alltså för att skapa ett bättre samtal och det här upplevde jag slog väldigt väl ut. Frågeställningarna var ganska detalj- och operativt orienterade och därmed ofarliga för JF/DC att prata om vilket man också glatt gjorde.

Vi inledde med att stryka sällskapet medhårs; välförtjänt beröm på punkter de kanske inte förväntat sig inger respekt och visar att man är påläst. Med tanke på att snittoljepriset var lägre och tungoljediffen större i Q3 vs. Q2 hade det förbryllat oss att intäkten per oljefat var större i Q3 än Q2. Detta påtalade vi och frågade hur man hade betett sig? Svaret blev ungefär det vi hade gissat oss till och gentlemännen verkade faktiskt lite småstolta och glada över att någon äntligen uppmärksammade saken.

När man plockat upp oljan ur backen skickas den i dagsläget iväg på lastbilar till den köpare som betalar bäst. Sammanlagt arbetar man med en sex till sju möjliga köpare men av dem är det bara ett par, kanske tre, stycken som används frekvent.

Under Q3 var man således ganska lyckosamma med att hitta köpare som var beredda att betala förhållandevis bra. Dock tog en annan resultatpost stryk av detta, nämligen distributionskostnaden. Att forsla oljan längre på vägarna genererar självklart högre distributionskostnader och tar därför till viss del udden av det spetspris man lyckats förhandla sig till. Gungor och karuseller brukar man väl säga?

Den gode lång sikt ställde frågan om lagringskapacitet och fick beskedet att man som ett snitt kan räkna med att en fem till sex dagars produktion kan ställas undan på de producerande fälten. Detta ger visst, dock inte våldsamt, manöverutrymme när man letar efter en köpare av det svarta guldet och vill få ut maximal betalning.

Tungoljediffen förresten, den har ju tillägnats en egen sida i senaste bolagspresentationen. Viktigaste budskapet vi fick med oss ifrån mötet på den punkten var väl egentligen att man arbetar med antagandet 20% i alla former av forecasting för att ligga på säkra sidan men egentligen lutar mer åt att tro på nivåer runt kanske 15%. Då och då kommer diffen åter sticka ner under 10%, menade Festival, men det är inte hållbart i längden om raffinaderierna skall få lönsamhet i sin verksamhet.

Den verkliga orsaken till att vi tog upp temat Sales & Distribution var vår nyfikenhet runt de eventuella planerna på att docka samman de tre kärnfälten med de större pipelines som finns eller projekteras i Alberta/Saskatchewan för att skicka oljan söderut. BlackPearl har inte på något vis kommunicerat någonting runt detta men vi har länge känt lukten av en ordentlig möjlig uppsida, inte minst vid Onion Lake. Dels finns den givna uppsidan i form av att man kan undanröja distributionskostnaden för att frakta oljan med lastbil (1-1,5$/fat) men rimligen ligger den verkligt stora uppsidan i friheten att kunna göra affärer med raffinaderierna utan extra mellanhand. Dessutom ska vi komma ihåg att team-Festival sprang in i häftiga problem med att lösa transporterna i sitt Blackrock när produktionsvolymerna rusade kraftigt, sådana bekymmer vore sköna att slippa i detta case.

Vi fick klara besked! Vid Blackrod tas en investering i en pipeline i samband med den första kommersiella fasen. Vid Onion Lake har man gått samman med en annan aktör i ett 12 MCAD-projekt som redan är påbörjat och därmed skall skytteltrafiken till fältet snart vara ett minne blott. Däremot lär vi aldrig få se en pipeline till Mooney. I sittande möte gjorde Festival en investeringsbedömning på 20-30 MCAD och den hade vi nog alla svårt att kunna se hur den skulle kunna räknas hem.

Summeringsdags igen! Uppsidan vi hade hoppats på inom temaområdet Sales & Distribution får anses bekräftad! Både Blackrod och Onion Lake kommer dockas samman med större pipelines vilket skall innebära såväl högre intäkter som lägre kostnader för de två största projekten. Dessutom tar det bort viss risk eftersom man inte lär hamna i distributionsproblem under den häftiga produktionstillväxten. Lägg därtill att alla framtidsscenarios som kommuniceras ifrån BlackPearl innefattar ett antagande om 20%:s tungoljediff, ett antagande som känns tämligen defensivt om det ställs emot ledningens verkliga tro och de nivåer diffen legat på senaste året samt underliggande trend. Det är således inte bara oljeprisantagandena i framtiden som är småfega i kommunikationen med marknaden! Hängslen och livrem precis överallt - det spelar ju ingen roll vilken sten man vänder på, det tycks alltid finnas mer att hämta. Bra så!

Pärlfrossarvecka - Dag 5 - Noncore

Mannen på bilden råkar vara undertecknad. På plats i Whistler. Jag var där på läktaren den härliga dagen när bragdguldet som presenterades tidigare idag bärgades. Man kan bli tårögd av mindre men man kan också förbryllat klia sig i skallen och fråga sig vad tusan ett stafettguld vid Vinter OS i Vancouver har att göra med BlackPearl? Svaret är lika enkelt som självklart - ännu en mäktig prestation skall utföras på kanadensisk mark och jag tänker inte missa en sekund av färden, lika lite som jag skulle fått för mig att kliva ner från läktaren och lämna arenan när Hellner tog över på sistasträckan den där fantastiska februaridagen.

Engagemanget i bolaget råkade knappa året senare leda mig till ett möte med bolagsledningen och jag har i ett antal inlägg berättat det viktigaste som snappades upp i samtalet med CEO/CFO om kärnfälten där stordåden skall utföras. Nu går jag över till att belysa ett antal andra teman som vi av olika anledningar hade valt att sätta upp inför diskussionerna då vi bedömde dem som intressanta och inte fullt utforskade av oss vanliga dödliga aktieägare. I detta första av tema-inlägg belyser jag Noncore:

Jag fick kanske inte onda ögat direkt men det undanslapp Festival en besvärad grymtning när jag, i samband med bilden i bolagspresentationen som åskådliggör tänkt framtida finansiering, försökte ta oss in på ämnet med en uselt formulerad fråga (kanske inte ordagrant men ungefär "So...what kind of intelligence have you built into the 90 MCAD noncore sales?"). Tur att jag satt ned för annars hade det varit på darriga ben jag hade gett mig på att försöka namedroppa de större kanadensiska noncorefälten för att avbryta den lätt obehagliga tystnaden efter frågan.

Efter en stund sa JF att det likaväl kunde stått 120 MCAD i presentationen och därefter summerade han upp det vi redan visste, dvs att Salt Lake och Queen City Gas är ute till försäljning. Han nämnde också kort att San Miguel inte är något att ha samt påstod att de hade sålt Fiddler Creek. Det sistnämna (Fiddler) förbryllar men vi fick aldrig möjlighet att gräva mer i saken. Det är något som inte riktigt hänger här eftersom tidigare noncoresälj i år som redovisats adderar upp till den totala försäljningssumman. Om man verkligen sålt HELA Fiddler Creek har det skänkts bort till vrakpris. Känns ologiskt, då kunde man lika väl hållit på detta US-fält med stora mängder olja i backen. Det finns en hint i Q3:ans MD&A om att undeveloped land i Montana sålts men mer specifikt än så vet vi alltså inte.

Vi försökte leda in gossarna på John Lake (nya aktiviteter är på gång där nu!) men det var av någon anledning Don Cook som nappade och började berätta om att det kommer pågå aktivitet vid Druid under Q4. Intressanta news! Vi skruvade häpet på oss mot Don och ungefär samtidigt uppstod mötets mest märkliga stund. John Festival gick in och bröt i samtalet. Tvärt och bestämt. Det där skulle vi inte prata om! Iskallt, bestämt, myndigt! Detta var information som övriga aktieägare inte fått, vi kunde absolut inte diskutera saken!

Därefter gick John in i försvarsställning. En lång utläggning följde om hur de verkligen kämpade för att dra ut så mycket stålars som möjligt ur gamla Pearl för att lägga på kärnfälten genom att återanvända gamla investeringar och kränga mark. Det blev nästan lite absurt. Här satt en av industrins främsta ledare, som driver ett bolag värderat till över 10 miljarder SEK, och försökte lite generat förklara och ursäkta sig för oss. De skulle kanske inte kunna maximera på varenda noncorefält, tiden räcker helt enkelt inte till för personalstyrkan och kärnfälten måste ju gå i första hand. Ni måste lita på oss på den här punkten, vi gör verkligen allt vi kan, ni kan inte begära det omöjliga, så fortsatte det...

Vi släppte ämnet efter detta. Det var mycket mer man skulle önskat få info om på detta tema. Varför, hur och till vem (Fiddler)? Finns det verkligen så mkt olja vid Fishing Lake som vi har uppgifter om? Kommer man lyckas stänga Salt Lake-säljet före nyår? Planer för Promised Land? Osv. Samtidigt blev det några minnesvärda minuter. Så otroligt tydligt vem som bestämde men samtidigt en skön ödmjukhet. Core är core, noncore är noncore, spelreglerna är tydliga.

Pärlfrossarvecka - Dag 4 - Blackrod

Det var Ed Sobel som "upptäckte" Blackrod. Vårt team hade sålt BlackRock efter att högsta chefen från Shell plötsligt en dag hört av sig och bjudit det dubbla aktievärdet. Grabbarna var stolta men långtifrån nöjda och mätta. Problemet var att de inte hittade något nytt lämpligt projekt trots att de scannade av hela den nordamerikanska kontinenten. Istället började de så sakteliga spridas för vinden, några tog konsultuppdrag och det var nästan så att det kändes tveksamt om de skulle jobba ihop igen.

Men så fick Sobel upp ögonen för Grand Rapids 2007. CNRL hade efter flera års hårt slit vid fältet Primrose justerat en del på utvinningstekniken och plötsligt sa det bara PANG och succén var ett faktum! Ed förstod direkt att det var dags att agera och sökte igenom området. Han hittade Blackrod och tog kontakt med Pearl som han fick till att börja köpa på sig WI i fältet. Samtidigt briefades "gamla gänget" och man började formera sig och uppvakta Pearl med ett förslag på en setup för ett samarbete och diskussionerna ledde så småningom till ett övertagande av bolaget. Så den som fått för sig att det är en slump att dessa herrar sitter på just detta fält idag är väldigt fel ute. De började rusta så fort de såg möjligheten redan 2007 och äktenskapsförmedlaren var den mästerlige geologen Sobel. Någon slump är det sällan tal om i de här sammanhangen...

"As big as Mooney and as thick as Onion Lake, more or less the perfect field". Det var det första Festival sa när vi vände blad i företagspresentationen och hamnade på Blackrod-sidorna. Därefter tog han själv upp historien som jag återberättade ovan. För mig är det i princip en tillräcklig motivering för att investera i bolaget. Kanadas förmodligen främsta tungoljeteam sökte själva upp det i deras ögon perfekta fältet och såg till att komma i besittning av det. Hur skulle förutsättningarna för framgång kunna bli bättre?

Risken då? Kan man misslyckas? Det direkta svaret från JF var nej på den här frågan. Enligt honom kommer utfallet att hamna inom intervallet lönsam oljeåtervinning och fantastiskt lönsam återvinning. Avancerade geologiska studier är gjorda, testbrunnar har borrats och upptagningsbar olja finns där, i oerhörda mängder dessutom. Unikt för Blackrod är dessutom koncentrationen. Det krävs ingen uppsplittad SAGD-uppsättning med SAGD-pannor utspridda lite varstans i bushen utan en fetinguppsättning räcker för att göra projektet mkt stort.

Man kommer inleda med en mkt traditionell SAGD-uppsättning för att ytterligare begränsa risken MEN ser det som väldigt sannolikt att man på sikt kommer att ansöka om diverse innovationstillstånd för andra typer av tekniker (t ex kemikalietillsättning) för att sätta denna SAGD rejält i spinn.


Under utvecklingen kommer 10 BlackPearl-anställda att arbeta på plats ute på fältet. Flera av dem är gamla BlackRockare. Jag har ju tidigare i bloggen kunnat återge signaturen #40:s information om att det inte enbart var gamla BlackRock-ledningen som hängde med till BlackPearl utan även flera personer på mer operationell nivå, detta bekräftades också nu i mötet.

Tidshorisonten på piloten? "First steam in the ground March, maybe April." "Initial indications after 6 months." "Very good idea within 18 months."

Väljer vi att kika lite bortom horisonten kan jag dessutom rapportera om att arbetet med ansökan om Commercial Development är inlett. Den lär postas tidigt 2012 snarare än sent 2011 vilket är det tidsintervall som anges i senaste presentationen. En lite kul personlig detalj ifrån mötet var att jag ganska spontant råkade släppa en kommentar om att jag tyckte slutet av 2011 på den här punkten lät lite väl optimistiskt! Med tanke på hur defensiva gossarna brukar vara i sina estimat och planer upplever jag det som rätt vågat att tro på att man ska kunna ha ett ansökningsunderlag färdigt nästan innan man fått tillräckliga svar ifrån piloten. John vände sig mot mig, gav en blick full av tacksamhet och svarade något i stil med "You are probably very right...".

Ni som tagit er igenom pilotansökningen på 300 sidor vet att detta inte är något man slänger ur sig på en eftermiddag och här kommer det snarare röra sig om en 500-sidig skrift med avancerade geologiska bedömningar, miljöpåverkan etc. Vi pratade en del runt innehållskraven och bilden som målades upp är att de är oerhört omfattande men fullt möjliga att tillgodose. Vissa uppgifter kan man dessutom bara arbeta med under specifika årstider pga klimatförutsättningarna.

Behandlingstiden av en sådan insänd ansökan är ungefär 18 månader (baserat på vad handläggningstiden på senare tid varit på liknande projekt). Här kände vi nog att de saltade på en del med tiden och verkligen letade efter de mest segdragna processerna på senare tid som referenser. Men det är en känsla snarare än fakta och vi får väl gräva lite djupare i det här med ansökningstider så småningom.

Vi leker lite med tidsaxeln. Om en ansökan sänds in strax efter årsskiftet 11/12 bör tillståndet vara klart senast sommaren 2013. Vid den tidspunkten tror jag endast bolaget sitter på två kärnfält och en väldigt stor kassa. Man lär direkt gå igång med jobbet att sätta Blackrod i kommersiell drift för att visa att man verkligen tror på projektet. Parallellt med detta ligger med säkerhet en dold säljagenda och det är upp till varje BlackPearl-ägare att själv bedöma om man tror att bolaget vill sälja snabbt eller kanske åtminstone vänta in en justering av reserverna baserat på tillståndet. Ett intryck ifrån mötet är att våra grabbar nog ändå är rätt sugna på att sätta en första fas av den kommersiella SAGD:en i drift för att visa vad man går för. Mitt gamla tips på exit våren 2014 ligger kvar men jag lägger mitt förväntade exit-tidsintervall från hösten 2013 tom 2015. Time will tell...

Jag har diskuterat målbilder med mötet på de andra två kärnfälten i bloggen och får väl vara konsekvent och även göra så här. Vi jagade en bedömning av projektrisken snarare än möjlig uppsida vid Blackrod och vi blev belönade, rikligt belönade. Den normalt sett så försiktige JF satte i princip den operationella risken till noll vid Blackrod. Dessutom tog han på eget initiativ upp hur hans team själva sökt upp kontinentens kanske bästa outvecklade fält utifrån deras kunskapsförutsättningar och dessutom fick vi en lite klarare bild av tidshorisonten. Full pott!

Avslutningsvis: Glöm inte! Vi kan gräva hur mycket som helst i allt annat som har med det här bolaget att göra men till syvende och sist är det vad som sker vid Blackrod som kommer att avgöra om vi ska få den våldsamma utveckling av aktieägarvärde som många av oss drömmer om. Jag känner inte att jag själv har fler obesvarade frågor om förutsättningarna för framgång vid Blackrod och jag tror övriga mötesdeltagare fick samma känsla. En känsla av frid och lugn som om saken nästan redan vore klar - så är det naturligtvis inte då mycket hårt jobb återstår. Men nästan..

Pärlfrossarvecka - Dag 3 - Mooney

Vintern har (självklart) lamslagit Skåne och i viss mån råder i princip undantagstillstånd utanför mina fönster. Denna sydsvenska region och människorna som befolkar den samma tycks verkligen ha ett och annat otalt med vädergudarna. Men man ska se sådana här tillfällen som möjligheter! Därför har jag krupit upp i soffan och värmt på lite glögg, placerat datorn på en kudde på magen och gjort mig redo för att förmedla det vi lärde oss om Mooney i måndags.

Mooney - bara namnet får en att tänka på något som är out of space, lite av ett ufo i fältsamlingen eller den udda fågeln som K-Lunsen uttrycker sig. Målbilden med mötet beträffande Mooney var enkel men konkret; vi ville få en bedömning på risken med projektet samt en bekräftelse på om detta fält är nyckeln till bolagets finansiering. Vi fick svaret på bådadera. Tror vi. Därtill en tydlig hint om var vi ska leta efter köparen!

Men jag kastar mig först rakt på en kul detalj som jag faktiskt inte sett återrapporteras från Sverigebesöket hittills (så mycket har skrivits att jag mycket väl kan ha missat det). BlackPearls WI i Mooney är numera 100%, inte 98% som tidigare efter att man i år köpt loss de sista 2%:en från en annan aktör.

Mooney är stort till ytan. Mycket stort. Faktiskt klart större än Blackrod. Men till skillnad från Blackrod och Onion Lake är oljelagret inte särskilt tjockt och därtill något trixigt att få upp. Tekniken man har valt för att lösa denna problematik, sk ASP-flooding är en utvinningsmetod som teamet inte tidigare jobbat med och därmed kändes frågeställningen om projektrisken definitivt berättigad. Duon verkade vana vid frågan och hänvisade till de många framgångsrika analoger som finns att studera där tekniken används och där fälten i flera fall påminner väldigt mycket om Mooney. Därtill har man ju faktiskt kört den egna piloten framgångsrikt i mer än två år med alla insikter i tekniken det inneburit. Budskapet var glasklart, no worries!

Produktionen vid Mooney taktas nu ner i samband med att en del horizontal wells konverteras till injectors. Produktionstappet kompenseras delvis av några nya horizontal wells som satts i bruk under hösten men räkna med en produktion på ca 400-500 Boed från december och ca tre månader framåt, dvs en halvering ifrån nuvarande nivåer.

Historiskt har primärproduktionen ifrån fältet varit betydande men under de sista åren har den fallit tämligen kraftigt. Jag hade läst i en ASP-flooding studie att återvinningstekniken även kunde ha en betydande positiv effekt på andra brunnar i området men när jag testade tesen på herrarna ville de bara ge mig delvis rätt; det krävs enligt dem att sådana horizontal wells är väldigt närliggande och jag skulle definitivt inte sniffa efter betydande uppsidor på just den punkten. Men de hade faktiskt övervägt att söka tillstånd för ett par närliggande brunnar (strax norr om Phase 1 projektet) just för att testa saken så helt bortgjord kände jag mig inte...

JF gick återigen igång och ritade pedagogiska kurvor på tänkt produktionsutveckling. Det kommer ta 12-18 månader från start tills att man är uppe på fullt blås med Phase 1. I de estimat vi jobbat med har vi räknat med slutet av 2011 vilket ju är i krokarna. Därefter räknar man med att produktionen ligger på max i ca två år innan produktionskurvan så sakteliga börjar arbeta sig nedåt.

Flera gånger under dagen upprepade Don Cook det inövade mantrat "financing decision within 18 months" (i huvudsak med avseende på hur man ska ha råd att sjösätta Blackrod). I bolagspresentationen nämns en försäljning av ett kärnfält som ett av alternativen och hur mycket JF/DC än pratade om alternativen kom man hela tiden tillbaka till att en försäljning av ett kärnfält troligen vore det mest aktieägarvänliga alternativet. Inte särskilt svårt att räkna ut att det fältet är Mooney (Blackrod är ju slutstationen och Onion Lake kassakon) som kommer stå försäljningsklart först. På en direkt fråga om så var fallet svarade JF "That's likely the one..." och på eftermiddagspresentationen (samt i Stockholm) återupprepades detta.

Vi ställde frågan om vem en möjlig köpare skulle kunna tänkas vara (mitt favoritangreppssätt är att kika bland grannarna vilket visade sig vara lönlöst här eftersom Mooney ligger helt isolerat). Festival hintade på denna punkt om att vi nog ska kika i det axplock av nordamerikanska bolag som är familjära med den här typen av oljeåtervinning. Min penna hann inte riktigt med men ett av dem var definitivt Penn West och jag vill också minnas att Husky, CNRL och Talisman nämndes specifikt.

Ska vi avsluta med att spekulera? Phase 1 vid Mooney går på max senast om 18 månader och vi kan vänta oss ett "financing decision within 18 months", visst fasen lär fältet då säljas våren 2012? Köparen lär vara en kapitalstark nordamerikansk aktör som både kan betala i cash och dessutom direkt kan ta vid och köra igång Phase 2 samt begriper sig på tekniken. Husky kanske? Relationerna bolagen emellan tycks alltid ha funnits där och såväl vid mordgåtor som vid affärsuppgörelser är det i den närmaste kretsen man ska scanna av först.

Pärlfrossarvecka - Dag 2 - Onion Lake

Jag vet inte om det sitter i namnet eller det faktum att Onion Lake är enklast att begripa, fältet har oavsett vilket varit en personlig kärnfältsfavorit en längre tid och kvällen innan mötet med duon som styr den här skutan satte jag upp som en målpunkt att försöka få klarhet i om det fanns skäl att tro på ytterligare uppsida på fältet jämfört med den nyligen presenterade resursuppdateringen.

För om Blackrod-potentialen var svindlande (precis som förväntat) och Mooney kom ut ungefär i linje med mina förväntningar så fick Löken fick på sin höjd ett ok ifrån mig, det måste finnas mer att hämta här, sådan var iaf min tes inför måndagssittningen. K-Lunsen har tidigare varit i kontakt med ett ögonvittne som besökt fältet på plats för några år sedan och fått tämligen dramatiska bedömningar om fältets potential, därtill har vi ju kunnat följa hur den OIP som angetts i diverse presentationer bara sjunkit och sjunkit för fältet över tiden. Alla former av instinktskänselspröt som kan tänkas vara inplacerade i min kropp bara rycker febrilt i mig och jag har kanske rätt.

Plocka fram kartbilderna på Onion Lake ifrån Annual Report 2009 (sidan 13) och häng med:

Löken består av tre "öar"; Northern, Central och Southern Block. Fokus är och har varit på "The Central Block" - det är dit nästan all aktivitet i avslutade och påbörjade borrprogram förlagts och det är även där SAGD-satsningen så småningom kommer göras. Uppe i norr kan man se att det finns några brunnar borrade och ett antal markerade framtida "drilling locations". I söder ser man bara ett fåtal pliktskyldiga "pluppar" som antyder viss aktivitet

Det finns inget av intresse direkt till öster om BlackPearls Onion Lake-sektioner (inte heller någon upptagningsbar olja). I väster däremot sitter CNRL på stora landmassor där full oljeaktivitet råder (därmed måste i mina ögon CNRL ses som en av de mest troliga budgivarna på Löken i framtiden).

De två grå hålen på kartan i mittsektionen ägs av bolaget Nuvista. De kör idag kallproduktion liksom BlackPearl (massor med brunnar på begränsad yta) och ett mycket tänkbart scenario som JF tog upp själv är att man väntar ut att primärproduktionen ska börja sina hos nuvarande ägararen och sedan "budar" in dessa landstycken eftersom de kan ge viss uppsida åt SAGD-projektet. Detta blir oerhört tydligt om man tittar på kartan jag hänvisade till tidigare.

Som väntat var svaret på en direkt fråga om rangordning av de tre sektionerna att Central är bäst, näst bäst är Northern section och sämst är Southern. Samtidigt kan jag ju se på kartan att det finns få, men ack så viktigt, PRODUCERANDE brunnar på fältet i söder. Samt en stor, till synes outforskad landmassa. Jag hade lovat mig själv att inte släppa mina fantasier om fältet så enkelt! Det slutade med att JF fick ta fram pennan och börja rita och förklara...

Dessvärre går inte hela oljepoolen från Central till Southern section. I den norra delen av Southern section har man borrat torrt vilket ses som ett bevis för att fyndigheten inte är sammanhängande. MEN, man har även en del FINA träffar i söder. På lite längre sikt lovade Festival att man även kommer att utforska Northern och Southern section bättre men just nu handlar dessa områden mest om estimatberäkningar (så även i Sproules resursrapport vilket en kontrollfråga från oss fångade). Så jag kan nog fortsätta leva i tron att det finns en betydande möjlig uppsida i Löken ytterligare ett tag.

Vi fick också bekräftat att det forfarande är indianerna som sitter på de sista 13% WI i Onion Lake. Denna fördelning kommer inte att ändras och indianerna är mycket positiva till produktionen som genererar väldiga summor pengar åt communityn.

Vid ett Lök-SAGD-projekt kommer man kunna använda en del utrustning som finns nere i San Miguel. Andelen av det totala investeringsbehovet för ett sådant projekt är dock försvinnande liten, Don Cook tippade på ca 5 MCAD (av 300 MCAD...).

Det pratas i presentationen om "200+ well drilling inventory" vid Onion Lake. Det är inte osant men det är ett väldigt försiktigt sätt att skriva 290 +/- 40 som är den verkliga siffran som även Sproule angett i sin studie...

Under de närmaste åren kommer man fortsätta borra intensivt. 2011 blir dock lite speciellt eftersom man då även ska ta igen det som försenats pga väderproblemen 2010. Efter det kommande årets massiva program kommer man lugna takten något och "bara" borra ca 70 brunnar per år.

Så har min syn på Onion Lake förändrats? Svaret på frågan är nej. Huvuduppgiften för fältet är att via kallproduktion generera kassaflöde som till stor del kan finansiera bolagets utbyggnadsplaner. Men jag tror också att bolaget kan spela ut detta kort (denna lök) på ett gäng alternativa sätt. En SAGD här lär inte vara mer än på sin höjd en kittlande skrivbordsprodukt vid tänkt exit-tidpunkt i plan A. Men om man inte får de bud man önskat sig finns intressant potential gömd i fältet, dels i form av att verkligen sjösätta en SAGD och dels i form av att på allvar utforska Northern och Southern section. Jag tycker det låter som en schysst plan B för att ändå kunna fortsätta generera värde för aktieägarna om budgivarna inte begriper sig på hur man betalar för kanonresurser.

Det var mitt försök att skala löken, nästan så att man blir tårögd va? ;)