Pärlfrossarvecka - Dag 3 - Mooney

Vintern har (självklart) lamslagit Skåne och i viss mån råder i princip undantagstillstånd utanför mina fönster. Denna sydsvenska region och människorna som befolkar den samma tycks verkligen ha ett och annat otalt med vädergudarna. Men man ska se sådana här tillfällen som möjligheter! Därför har jag krupit upp i soffan och värmt på lite glögg, placerat datorn på en kudde på magen och gjort mig redo för att förmedla det vi lärde oss om Mooney i måndags.

Mooney - bara namnet får en att tänka på något som är out of space, lite av ett ufo i fältsamlingen eller den udda fågeln som K-Lunsen uttrycker sig. Målbilden med mötet beträffande Mooney var enkel men konkret; vi ville få en bedömning på risken med projektet samt en bekräftelse på om detta fält är nyckeln till bolagets finansiering. Vi fick svaret på bådadera. Tror vi. Därtill en tydlig hint om var vi ska leta efter köparen!

Men jag kastar mig först rakt på en kul detalj som jag faktiskt inte sett återrapporteras från Sverigebesöket hittills (så mycket har skrivits att jag mycket väl kan ha missat det). BlackPearls WI i Mooney är numera 100%, inte 98% som tidigare efter att man i år köpt loss de sista 2%:en från en annan aktör.

Mooney är stort till ytan. Mycket stort. Faktiskt klart större än Blackrod. Men till skillnad från Blackrod och Onion Lake är oljelagret inte särskilt tjockt och därtill något trixigt att få upp. Tekniken man har valt för att lösa denna problematik, sk ASP-flooding är en utvinningsmetod som teamet inte tidigare jobbat med och därmed kändes frågeställningen om projektrisken definitivt berättigad. Duon verkade vana vid frågan och hänvisade till de många framgångsrika analoger som finns att studera där tekniken används och där fälten i flera fall påminner väldigt mycket om Mooney. Därtill har man ju faktiskt kört den egna piloten framgångsrikt i mer än två år med alla insikter i tekniken det inneburit. Budskapet var glasklart, no worries!

Produktionen vid Mooney taktas nu ner i samband med att en del horizontal wells konverteras till injectors. Produktionstappet kompenseras delvis av några nya horizontal wells som satts i bruk under hösten men räkna med en produktion på ca 400-500 Boed från december och ca tre månader framåt, dvs en halvering ifrån nuvarande nivåer.

Historiskt har primärproduktionen ifrån fältet varit betydande men under de sista åren har den fallit tämligen kraftigt. Jag hade läst i en ASP-flooding studie att återvinningstekniken även kunde ha en betydande positiv effekt på andra brunnar i området men när jag testade tesen på herrarna ville de bara ge mig delvis rätt; det krävs enligt dem att sådana horizontal wells är väldigt närliggande och jag skulle definitivt inte sniffa efter betydande uppsidor på just den punkten. Men de hade faktiskt övervägt att söka tillstånd för ett par närliggande brunnar (strax norr om Phase 1 projektet) just för att testa saken så helt bortgjord kände jag mig inte...

JF gick återigen igång och ritade pedagogiska kurvor på tänkt produktionsutveckling. Det kommer ta 12-18 månader från start tills att man är uppe på fullt blås med Phase 1. I de estimat vi jobbat med har vi räknat med slutet av 2011 vilket ju är i krokarna. Därefter räknar man med att produktionen ligger på max i ca två år innan produktionskurvan så sakteliga börjar arbeta sig nedåt.

Flera gånger under dagen upprepade Don Cook det inövade mantrat "financing decision within 18 months" (i huvudsak med avseende på hur man ska ha råd att sjösätta Blackrod). I bolagspresentationen nämns en försäljning av ett kärnfält som ett av alternativen och hur mycket JF/DC än pratade om alternativen kom man hela tiden tillbaka till att en försäljning av ett kärnfält troligen vore det mest aktieägarvänliga alternativet. Inte särskilt svårt att räkna ut att det fältet är Mooney (Blackrod är ju slutstationen och Onion Lake kassakon) som kommer stå försäljningsklart först. På en direkt fråga om så var fallet svarade JF "That's likely the one..." och på eftermiddagspresentationen (samt i Stockholm) återupprepades detta.

Vi ställde frågan om vem en möjlig köpare skulle kunna tänkas vara (mitt favoritangreppssätt är att kika bland grannarna vilket visade sig vara lönlöst här eftersom Mooney ligger helt isolerat). Festival hintade på denna punkt om att vi nog ska kika i det axplock av nordamerikanska bolag som är familjära med den här typen av oljeåtervinning. Min penna hann inte riktigt med men ett av dem var definitivt Penn West och jag vill också minnas att Husky, CNRL och Talisman nämndes specifikt.

Ska vi avsluta med att spekulera? Phase 1 vid Mooney går på max senast om 18 månader och vi kan vänta oss ett "financing decision within 18 months", visst fasen lär fältet då säljas våren 2012? Köparen lär vara en kapitalstark nordamerikansk aktör som både kan betala i cash och dessutom direkt kan ta vid och köra igång Phase 2 samt begriper sig på tekniken. Husky kanske? Relationerna bolagen emellan tycks alltid ha funnits där och såväl vid mordgåtor som vid affärsuppgörelser är det i den närmaste kretsen man ska scanna av först.