Noncore till salu 2011 Del 1/3 - Ett intro

Jag vet vad ni tänker! HYBRIS! Knappt har däcksvabbare Suw hunnit starta blogg innan han ger sig på det svårbemästrade trilogiformatet - snart slänger han sin piratsabel överbord och börjar fäktas med lasersvärd, klär sig i svart, andas tungt och vägrar att lyssna till något annat tilltalsnamn än Darth!

För visst är det så att alla goda ting inom film och litteratur är tre? Star Wars då såklart, Sagan om Ringen, Stiftelsetrilogin av Asimov, Gudfadern, Matrix mfl. Klart grabben ska få publicera trilogier helt enkelt...

Betydligt fler än tre är dock fälten som kapten Festival skickade ner i andradivisionen när han tog över rodret på skutan. Tidigare management försökte med brinnande iver göra allt mest hela tiden med en ständigt växande flotta av fältfarkoster redo att erövra världsrymden. Festival deklarerade istället tydligt att han valde ut sina tre allra främsta high potentials - Blackrod, Onion Lake och Mooney. Dessa skulle mycket metodiskt i lugn och ro analyseras, utvecklas och så småningom avvecklas, antingen var för sig eller gemensamt, när det fanns köpare som var beredda att betala för fältens verkliga värde då de beklätts med stiliga reservkostymer.

1,3 miljarder CAD. Eller för att göra summan ännu mer svindlande: Drygt 9 miljarder SEK. Detta är det estimerade kapitalbehovet för att ta de tre kärnfälten till sin fulla potential enligt kaptenen. Bara att lägga sig ner och dö då eller, hur sannolikt är det liksom att ett litet juniorbolag lyckas skrapa samman den summan? Normalt sett nästan omöjligt. MEN! Glöm uppgivenheten! Det finns medicin mot den totala depressionen:

1) Fälten kommer inte maxas av BlackPearl, investeringsbehovet är förmodligen "bara" hälften.

2) Fält med aktivitet (i första hand Onion Lake) genererar kassaflöde. Bara i år (och då har resan knappt påbörjats) troligen över 60 MCAD.

3) Externa finansiärer står bokstavligen i kö för att pytsa in pengar i Festivals projekt om så behövs.

4) Icke-kärnfält ska säljas för att finansiera utbyggnaden.

Det är den sista punkten denna trilogi handlar om och det är kanske icke-kärnfälten som är det mest tydliga exemplet på vad som menas med att bolaget sitter på förhållandevis extrema dolda tillgångar. Vi tar det från början:

På listan över non core fanns vid Team Festivals tillträde således en hiskelig massa fält som, om strategin skulle följas slaviskt, alla skulle ut under klubban. Här är en lista utan inbördes rangordning över de mest betydande som blir mer och mer imponerande ju noggrannare man studerar den:

San Miguel (den tidigare ögonstenen i Texas, US)
Fiddler Creek (stort fält i Montana, US)
Promised Land (stort fält i Montana, US)
West Rozel (tungoljeprojekt i Utah, US)
Gunnison Wedge (tungoljeprojekt i Utah, US)
Fishing Lake (Stor potential, svårbemästrat, Kanada)
Druid (Significant oil-in-place, Kanada)
John Lake (Team Festivals bröllopsgåva, Kanada)
Salt Lake (Fint producerande fält, Kanada)
Ear Lake (Fint producerande fält, Kanada, sålt 2010)
Southern Alberta Gas (samlingsnamn för flera små gas/olje-tillgångar i Kanada, delvis sålt 2010)

För att vara riktigt klinisk i genomgången backar vi också bandet för att se vad som sålts under 2010. Dessa utförsäljningar har kommit att kallas Loppis 1 & 2. Detta eftersom försäljningsuppdragen, som lades ut på Sayer Energy Advisors i två omgångar under våren, mest innehöll gammalt bråte och med undantag av Ear Lake-paketet (de tre sista fälten i listan nedan) som köptes av Emerge Oil & Gas Inc för 9,9 MCAD, därmed kunde liknas vid en vindsröjning med tillhörande loppis. Totalt har vi under året kunna addera upp summan av värdet på sålda fält till 19,2 MCAD för porslinskatterna nedan:

Retlaw/Taber
Alderson
Enchant Natural Gas
Little Bow Natural Gas
Buzzard
Hays
Enchant Arcs Unit No. 3
Little Bow Mannville
Long Coulee oil
Badger
Eyremor
Ear Lake
Reward
Reward North

Det krävs ingen Einstein för att ana vissa mönster i utförssäljningsstrategin. Till att börja med så startar Festival utförsäljningarna med småplocket. Varför sälja en Porsche om man behöver stålars till en Fiat? Det extrema kapitalbehovet finns inte ännu och då är det lämpligt att fortsätta mjölka befintliga fält. Dessutom kan man ana sig till att Festival iskallt räknar med ett stigande oljepris över tiden och därmed förmodligen bättre betalt för de större fälten. Med risk för att falla ner på riktig dagisnivå påminner jag om att om man sitter med ett fält värt 5 MCAD och ett fält värt 50 MCAD, räknar med en generell förväntad prisstegring på den här typen av resurser med, låt säga 10%, över det närmaste året och bara anser sig behöva sälja ett fält, vilket säljer man då först? Mitt första identifierade mönster är således att vi går från det lilla till det stora.

Nästa mönster är att vi släpper gas (he he). Till en väldigt stor del är resurserna vi avyttrat hittills gastillgångar. Kom ihåg att vi sitter med marknadens kanske bästa tungoljeteam, inte marknadens bästa gasgossar!

Avslutningsvis tycks vi inleda med att avyttra sådant som det inte är någon större mening med att putsa så mycket mer på (hänger lite ihop med från det lilla till det stora). Med ganska enkla manövers går det att beklä en del av de andra brudarna för att kunna påvisa mer reserver och därmed få bättre betalt, en övning som ännu inte är gjord. Dessa fält är fortfarande undangömda i grottan och väntar på sin brudbeklädnad.

Vad kan vi då förväntas sälja 2011? Det beror naturligtvis helt på hur investeringsplanen i kärnfälten ser ut nästa år. En egen grov bedömning är att vi bör behöva avyttra två, på sin höjd tre fält för att kunna fortsatta agera aggressivt. Jag har lagt min gissning på två och använt mig av uteslutningsmetoden för att komma fram till vilka.

US-fälten kommer inte att marknadsföras aktivt under den närmaste tiden. Detta meddelade Festival till en nyfiken pirat ganska nyligen och därmed kan vi räkna bort ungefär halva listan. Druid och Fishing Lake har stått i det närmaste orörda i ett par år, bör vara de Kanadafält som ger bäst betalt och har faktiskt så stor potential att det tom finns en teoretisk chans att man skulle kunna uppgradera dem till kärnfält eller använda dem som betydande förhandlingsbrickor vid ännu större affärer.

Kvar på listan (utöver diverse småfält i kistorna uppe på vinden) är då Salt Lake som är en trogen lite mindre producent som faktiskt en gång pre-Festival varit ute till försäljning där det aldrig blev något avslut (då i ett paket med bl a Ear Lake) samt John Lake där jag nu kunnat konstatera att man haft besök av borren inte en utan TVÅ ggr förra veckan (luktar brudbeklädnad lång väg).

Därmed är det också rätt givet vad de två avslutande delarna i trilogin kommer handla om. Två fältgenomgångar. Sexigare än så blir det inte, lasersablar gör sig helt enkelt bättre på film...